Att vara en bra förälder.

Jag fick en kommentar på ett instagraminlägg som var så gullig. "Jag är säker på att du är den bästa av mammor" stod det. Men jag visste inte vad jag skulle svara, för det stämmer inte.

Jag är inte alls den bästa av mammor. Jag har hört flera diskussioner där folk oroar sig för om de är en bra mamma eller inte. Det brukar handla om att de lägger tid på annat än barnen. Att de till exempel tittar jättemycket i mobilen. Då kan det sluta i nåt sånt här: "Men jag är ändå en bra mamma, för jag älskar mina barn." 

Mina brister handlar inte om att jag tittar för mycket i mobilen och jag bedömer inte att jag är en bra mamma för att jag älskar mina barn. Min stora brist som förälder är att jag saknar tålamod. Och såhär bedömer jag om man är en bra förälder: barnen får det de behöver. Och de slipper sånt de inte mår bra av. 

Det handlar om att de ska ha trygghet, anknytning och närvaro och slippa bli behandlade illa. De ska få sina behov tillgodosedda, såklart av det materiella, men framför allt av allt ett barn behöver för att utvecklas till en grundtrygg människa.

Det är klart man älskar sitt barn, men att känna kärleken gör inte att man alltid gör rätt som förälder. Jag vet av erfarenhet att en urstark kärlek inte innebär att jag blir en bättre mor. Tyvärr. Säg att jag som älskar mina barn faktiskt kollar i mobilen hälften av tiden jag är med dem. Då har de kanske ingen glädje av min kärlek, för de får inte den kontakt med mig som de har behov av. Eller också räckte det med den kontakt som de fick. Det är ju liksom olika från barn till barn vad de behöver för att må bra. På det sättet är det bra att utgå ifrån barnens behov istället för sin känsla av kärlek. 

Säg att jag blir så arg på mitt barn att jag ruskar henne. Det är motsatsen till vad hon behöver. I det ögonblicket har jag ju misslyckats. Inte varit en bra mamma. Fast jag älskar henne mest av allt.

Jag har fördelar som mamma också. Jag månar om barnen, anstränger mig för att vara närvarande och leker med barnen. Lyckligtvis är vi också två föräldrar hemma som kan komplettera varann. Det är bra, för jag är inte perfekt. När det gäller mina brister har jag bara en grej att hålla fram, att jag tar ansvar för mina handlingar. När jag har gjort nåt fel försöker jag inte sopa det under mattan. Och jag försöker hela tiden utvecklas. 

Det kan jag iallafall ge till barnen. Att man får vara människa.

Kommentarer

lmd83 sa…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.