Ja, jag har ju alltid bara gjort uppbyggliga, feministiska serier.

I morse hade jag och N en diskussion som började med att Nicklas funderade på om de gamla humorkaraktärerna Ronny och Ragge var bra förebilder för unga på 90-talet, med tanke på hur de uttryckte sig i kärleksballaden "Snälla söta Anna". Där går texten såhär: "Snälla söta Anna, säg kan du inte stanna? Vi behöver dig, vill pöka dig, säg inte nej. Du är så jävla special, du är den bästa bruden som vi mött. Så varför gå, låt kärleken bestå."

Det var det där med pöka som fick N att fundera på om Ronny och Ragge ägnade sig åt tjatsex. Ja, så kan man tolka det, samtidigt ansåg jag att de i huvudsak uttryckte att de ville vara ihop med Anna med allt det innebär.

Sen tog jag upp två saker.

1. Några av dagens stora kvinnliga stjärnor inom humor, bland annat Amy Shumer, har sagt att hon har slutat dra alltför grova skämt som kan göra andra ledsna och att hon istället ser som sin uppgift att lyfta andra kvinnor och göra nåt för kvinnosaken i sin karriär.

2. När Martin Kellerman nyligen slutade teckna serien Rocky tog han upp som en av orsakerna att han är rädd att nån av hans gamla serier som snurrar i repris i olika tidningar kommer orsaka ett drev, för att den är sexistisk eller liksom... på nåt annat sätt gör folk upprörda.

Jag tycker att det är så viktigt att låta öh, konsten, vilket jag faktiskt vill kalla både Ronny och Ragges musik, Amy Shumers skämt och en Rockystripp om att äta på restaurang i närheten av en grupp personer med begåvningshandikapp, vara ifred. Jag tycker att när man ägnar sig åt nån form av konst och berättande så måste man få skildra livet och folk som gör fel.

Jag har fått en och annan förvirrad recension om Plåstra när jag har gett ut mina böcker. För att Plåstra inte är en perfekt människa. Det har varit sånt som att Plåstra vill vara snygg, att hon gör sig till för att få en kille hon är intresserad av eller att hon är en mes och inte en stark feminist. Det har mötts med undran vid några tillfällen. Men jag har aldrig velat skildra en stark feminist, jag är såklart feminist, men min serie ska skildra en människa. Jag utgår från mig själv, med alla dumheter jag håller på med, inkorrekta saker jag gör och tänker och situationer där jag är barnslig och svag.

Så kommer jag till jobbet och den här fjorton år gamla serien är i tidningen:


Gaah. Så högaktuellt med tanke på morgonens diskussion. Jag fick lätt ångest.

Jag tycker alltså idag att den här serien som jag själv har gjort signalerar kvinnohat. Att Plåstra är den enda vettiga tjejen och som bonus att tjejer med stora bröst är korkade. Det här kan jag ju inte stå för idag och jag gör inte skämt som går ut på sånt här längre. Jag tecknade den när feminismen hade kommit så långt som till tv-programmet Silikon och det som står i den är sånt som blev sagt av en panel med tjejer som var med där. Men, tiden går, utveckling sker, livet är långt etcetera. Och det är ju tur. Den här serien ska ju få finnas och... man får ta den för vad den är.

Kommentarer