Omskötta.

Det var i söndags som Charlie blev sjuk med hosta och feber. I onsdags hade hon inte blivit bättre, utan sämre och vi misstänkte lunginflammation. Love var också febrig, så Nicklas stannade hemma med honom medan jag kom från jobbet och tog med Charlie till barnakuten.

Efter en inledande misstänksamhet om magsjuka på grund av att vi kom bärandes på en hink (Charlie  hade kräkts på grund av hostan och ville ha hink med i bilen) blev vi insläppta i sjukhuset och så väl omhändertagna. Vi träffade flera sköterskor och en doktor och alla tog oss på allvar och gav det lilla extra för att muntra upp Charlie. Ett blodprov visade att det nog bara rörde sig om ett virus, inte lunginflammation. Men vi blev ändå inlagda över natten. Charlie fick näringsdropp och sjukhusets kraftfulla inhalationer. Jag sov hos henne.

Jag satt i sjuksalen och kände tacksamhet över att sån här hjälp finns. Utanför vårt fönster jobbade en grävmaskin. De gör nåt vid en ny helikopterplatta. Samhället, tänkte jag. Samhället, samhället. Skattebetalarna tar hand om oss, sjukvårdspersonalen tar hand om oss, grävmaskinisten gräver nåt för oss. Det är så fruktansvärt bra att man nästan inte kan tro det och jag tar det inte för givet.

Charlie blev snabbt bättre av behandlingen och doktorn som kom på morgonronden skrev ut oss. En av sköterskorna som haft oss på sitt pass kom ihåg Charlie från ett tidigare besök. Hon kramade om Charlie när vi gick.

Idag är det fredag och i morse var det Charlies första skolavslutning, och hon var frisk nog att vara med på den.

Kommentarer