Gossebarn borde få vara barn.

Sedan jag fick en son har jag noterat en sak om hur små pojkar blir bemötta. De blir ibland behandlade och tolkade som vuxna. Som små minimän som snart ska fylla rollen som vuxna karlar med allt vad männens könsroll innebär.

När vi säger att de är stora och starka. När vi säger "titta, allt det här kommer att bli ditt" om någon egendom. När de plockar med kökssaker och vi skojar om att de små kockar och när de slänger en tidning på golvet och vi skojar om att det var för att de blev upprörda över det som stod där. När vi tolkar in mer agens i deras handlingar än vad som finns där. Vi tolkar in mer vilja och beslutsamhet än det finns i den lilla ungen och ett vuxnare beteende än de är mogna för. När de skriker och vi säger att de är en liten hulk och när de viftar med sina barnanävar och vi låtsas att de slåss. När vi säger att de ska växa upp och forma världen.

Alla exempel jag tar upp har Love varit med om och det är sånt som Charlie inte var med om. Charlie blev behandlad som ett barn. Och det är ju bra. För hon var ett barn, en liten bebis. Och jag tycker bebisar ska behandlas och tolkas så, som bebisar. Det är en fördel. Jag har inte förstått det innan jag fick Love, men flickornas könsroll har den fördelen att de får vara små när de är det.

Jag märker av att det finns förväntningar på Love som jag inte märkte av som mor till ett flickebarn. Förväntningarna är: Att Love ska bli en stor och stark man, han är vår arvinge och han skulle kunna ha en massa olika jobb. Det är lätt att tänka sig att han ska bli aggressiv eller våldsam och han ska vara med bestämma.

Love är stark på samma sätt som alla små barn är starka. De är tåliga och robusta och klarar otroliga påfrestningar. Det har båda mina barn gjort. Men jag säger inte till Love att han är stor och stark, jag säger att han är en liten sötplutt. För det är vad han är.

Nu har jag inte tid att skriva mer, hej då!

Kommentarer

L sa…
Så viktig reflektion! Tänk att vi inte har kommit längre, kan jag tänka ibland, och samtidigt: tänk att vi trots allt kommit så långt!
Jag skönjer även det där andra, hur vi också formar in tjejer i könsrollsförväntningar, för det gör jag ju även om jag är medveten om det och även om jag vill vara bättre än så. Min 3½-åring får garanterat höra att hon ska vara försiktig och ordentlig betydligt oftare än killar i samma ålder.
I stället borde jag jobba mer på det där allra viktigaste: att lära sig hur en gör när en snubblar och gör misstag och gör fel. Det viktiga är inte att lära sig att aldrig snubbla utan det är att lära sig att resa sig upp igen.
Malin sa…
Det är ju så sant och jätteviktigt. Att lära sig att resa sig upp igen.
Ja, jag håller säkert på med en massa grejer som jag varken vill eller kanske inte ens är medveten om med barnen. Framför allt märker jag ofta att jag får impulser att agera utifrån fördomar om flickor och pojkar. Som när Charlie ville köpa ett svärd och jag var på vippen att säga "men kommer du verkligen använda det där?". Jag höll mig och hon fick svärdet och hon leker med det jämt. Och när Love var en mycket liten bebis och jag fick många impulser att prata om bilar och fordon med honom. Haha! Jag höll mig då också. Men annat slipper ut. Det är bara att göra sitt bästa för att barnen ska få bli så fria som möjligt.