Jag vill se ett motstånd mot det verkliga problemet.

Sedan 90-talet har ansvaret för regioners överlevnad flyttats från riksdagen till regionerna själva. Berättelsen lyder att staten inte kan garantera oss trygghet, vi måste göra det själva. Tillståndet kallas av statsvetare för postpolitik, ett tillstånd där politiken har försvagats eller försvunnit.

I riksdagen är partierna rörande överens om att alla regioner måste få en chans att växa. Men man pratar inte om sammanhållning, utjämning och solidaritet längre. Man pratar om konkurrenskraft. Man har ett ekonomiskt språkbruk där jämställdhet och demokrati omnämns som ”resurser för tillväxten”.

Vi lever i ett system som i sig självt orsakar ojämlikhet och väljarna möter en enad front av demokratiska partier som pratar som att det inte fanns nåt alternativ till detta system. Människor som lämnats åt sina öden är frustrerade, det har inte spelat roll vad de röstat på, för alla partier har varit överens om att marknadens krafter ska få verka fritt.

Mobiliseringen för tillväxt i regionerna gör att de lokala politikerna måste bli marknadsförare och ambassadörer för sina orter. De kan inte lyfta brister som finns på sin ort eller bli en röst mot nedskärningar och nedläggningar, för de bär ansvaret för att orten ska vara attraktiv. Varje kommunalråd kämpar med att föra fram en positiv berättelse om en plats där många vill bo.

Lokalpolitikerna har fått ansvaret för att orten ska växa, men saknar befogenheter och pengar för att få det att hända. I landets regioner bedöms vilka orter som har en chans, man väljer och väljer bort vad som ska leva.
Vi måste bli bättre på att tala emot den här berättelsen.

Kommentarer