Klimatfrågan är inte barnens ansvar.

Foto: Sydsvenskan
Den begåvade tecknaren och engagerade människan Hanna Strömberg la upp det här på facebook, en bild från när hon var med och klimatstrejkade utanför stadshuset i Malmö i fredags. Sydsvenskan skrev en artikel om strejken.

Två pensionärer från PRO-kvinnor blev intervjuade och en av dem sa så här:

– Vi kan inte lämna den här kampen till de unga. Det är under vår livstid vi har orsakat det här – och vi har barnbarn som ska leva kvar i den här världen, säger Susanne Björkenheim.

Det tycker jag är så bra och rätt. En sak jag har fått mycket svårt för är att lägga över miljöfrågan på barn och unga. Så har vi hållit på sen 80-talet. Nu får det räcka med det.

Det känns inte bra i magen att barn gör återbrukspyssel på förskolan dit de körts i stadsjeep av sina föräldrar. Det känns inte rättvist att barn ska ordna upp en situation som deras föräldrar fortsätter att förvärra varje dag. Jag träffade en lärare härom dagen som oroade sig för klimatförändringarna. Hen brukade prata om klimatfrågan i undervisningen med skolbarnen. Jag tyckte det var fint att hen var engagerad, men fick samtidigt en slags avgrundskänsla av att vi fortfarande hoppas att nästa generation ska lösa problemen som vi fördjupar.

Utsläppen är en moralisk fråga för mig. Det handlar om rättvisa. Jag läste en krönika av Malin Ullgren om att hon tidigare har haft svårt att engagera sig i miljöfrågan, för att hon varit mer intresserad av social rättvisefrågor. Men klimatfrågan är en social rättvisefråga. Det handlar om fördelningen av de resurser vi har. Och vad vi håller på med just nu, vi vuxna, är att använda upp den energi som våra barn skulle kunna använda i framtiden och vi skapar en katastrof på kuppen.

I en intervju nyligen sa den fantastiska 15-åriga klimataktivisten Greta Thunberg att hennes generation aldrig kommer att kunna flyga. Att de vuxna använder upp koldioxidbudgeten på att flyga för nöjes skull. Ja, vi som älskar våra barn njuter och unnar oss lyxiga upplevelser som är enormt farliga för barnens framtid. Det är sant att det koldioxid jag släpper ut idag tar jag från mina barn. Hur kan jag motivera det? Det kan jag inte.

Jag vill inte få folk att må dåligt eller lägga över ansvaret för klimatfrågan på enskilda individer. Det personliga ansvaret är nämligen också en sak jag har väldigt svårt för numera i miljösammanhang. Vi måste hjälpas åt att förändra världen istället. Men det är nog ändå bra att ta in rättviseperspektivet när man tänker på de här sakerna.

Jag vet också att skuldkänslor och ångest har en funktion. Jag tycker inte det bästa sättet att slippa klimatångest är att ignorera känslorna, utan det bästa är att ändra på sitt beteende.

Kommentarer