Lära sig lastcykel.


Jag och Nicklas hade ett barn. Sen kom det ett till. Bland mycket annat innebär det att våra reserutiner behöver anpassas under nästa år, när Love ska börja i förskolan. Vi ska frakta två barn till skolan och vi vill helst slippa köra bil.

Busslinjerna går inte dit vi ska. Vi reser inte till och från centrum, utan tar en svängom sidledes förbi Charlies skola. Men vi jobbar båda två i centrum. Tidigare löste vi det genom att båda cyklade, en lämnade C och cykelkärra på skolan och en hämtade upp C och cykelkärra på skolan. Nu är Charlie sju år och ryms inte så bra i cykelkärran och den är dessutom bara gjord för ett barn. 

Lösningen blev till slut en lastcykel. Efter att vi bestämde oss för det sparade vi pengar i ett par månader. Dessa cyklar är ju inte gratis. Men vi hade tur och fick ta del av elcykelpremien, som fick slut pengar strax efteråt. Nu har jag kört lastcykeln i två veckor eller nåt sånt. 

Första rutten var jag nervös. Jag är äventyrlig på den nivån att jag gillar att få dimma på ansiktet eller stå upp i bussen. Men jag är uppenbarligen rädd för att ramla omkull. En trehjulig cykel lutar vanligtvis inte i kurvorna när du svänger, och det gör att det känns som att allt ska tippa. När du är ovan alltså. Men en av livets bästa lärdomar är att man kan lära sig och vänja sig vid nytt! Och så blev det. När jag cyklat lastcykeln i några dar var jag van. Jag vågade dra på farten och tyckte inte alls det kändes konstigt att svänga längre. Ett litet trix jag la mig till med var att nypa lite i handbromsen när jag svängde, det känns som att jag får bättre kontroll då.

På bilden har jag båda barnen i cykeln. Love är ju dock fortfarande hemmavarande med sin far, så jag har bara kört Charlie till skolan med den sen köpet. Hon för sin del tycker om den och brukar av nån anledning ha lätt att somna till i den.

Cykeln vi köpte heter Babboe Carve Mountain. Den har en stark motor för alla livets uppförsbackar och en funktion som gör att cykeln ändå lutar, fast jag nyss skrev att trehjulingar inte gör det, när man svänger med den. Den funktionen har jag inte vågat testa. 

I morse när jag körde Charlie till skolan såg jag på displayen att hastigheten steg till 30 kilometer i timmen i nedförsbacken på Kronbacksvägen. Det var häftigt. Men då bromsade jag lite.

Kommentarer

Jag kikar på din blogg ibland, den där lät ju intressant! Uppdatera gärna om hur den där går att köra vid vinterväglag, jag blev lite sugen själv. (Har ju inga barn men skulle ju behöva plats med jobbutrustning, gymväskor, hästkläder...) Ha det gott!
Malin sa…
Hej! Vad roligt att du läser. Jag ska fortsätta uppdatera om detta. Vi har nog bara kört med den på isigt väglag en morgon, vi har inga vinterdäck, men den känns ändå stabil eftersom den står på tre hjul. Det blir spännande att testa detta i snö... "spännande" (snöhataren talar). Ja det är ju jättepraktiskt med en sån här faktiskt. Du får också ha det bra!