Jag tänker fortfarande på klimatförändringarna varje dag.

När jag blev 38 tänkte jag att jag inte kan fortsätta gå runt och må dåligt över klimatförändringarna lika mycket. Jag tänkte att jag bara har ett liv och jag måste kunna njuta och må bra. 

Jag testade att läsa lite texter av Roy Scranton. Han är en tänkare som fokuserar på att acceptera läget, egentligen. Han ser det som uteslutet att mänskligheten ska hejda klimatförändringarna och förespråkar istället olika sätt att hantera och acceptera civilisationens kollaps. "Lära sig att dö". Att acceptera civilisationens död är ungefär lika svårt som att acceptera sin egen död.

Jag har läst olika böcker som handlar om hur vi ska ta oss an den nya, tuffare verkligheten som kommer. De brukar få mig att må bra. Men Roy Scrantons böcker... gör att jag hamnar i ett tillstånd av skärande sorg. Han är bra på att förmedla sitt eget sörjande över allt vi lämnar bakom oss när vi förändrar ekosystemet. Han skriver starkt. 

Hur som helst är ju det någon form av mental rörelse som vi går igenom, med olika stadier. Ångesten jag kände inför klimatförändringarna visar sig oftare som ledsenhet nu för tiden. Det ser jag som ett steg framåt. Men ibland skenar rädslan iväg igen, som när jag läste gårdagens tal av Sir David Attenborough från klimatmötet i Polen. Att "en kollaps av vår civilisation och allt naturliv är i antågande". 

Kognitiv dissonans, brukar det pratas om. När man mår dåligt för att ens handlingar inte stämmer överens med ens värderingar. När man ser att nåt är helt fel, men man ändå förvärrar problemet. Jag tycker att jag lever hållbart, men nog känner jag fortfarande av den där kognitiva dissonansen. Den handlar om rutinerna jag rör mig i och att jag är en del i den här stora världen där samhällets rytm tuggar på. Jag tänker på min energislukande mobiltelefon, min arbetsplats, vad jag gör på jobbet, att jag inte ägnar varje stund åt att lösa det här problemet. Alla apparaterna i vårt hus, distraktionerna, underhållningen, högtidsbelysningen, elförbrukningen.

Det bästa sättet att häva olustkänslorna är att jag aktiverar mig för att lösa problemet. Än så länge är mitt politiska engagemang det enda som har kunnat få bort de dåliga känslorna och till och med gjort mig glad. Jag märker att jag kopplar världens tillstånd väldigt mycket till vad jag själv håller på med. Till exempel, när jag trodde att jag inte skulle bli invald i kommunfullmäktige kände jag ett återfall i klimatångest. Haha, jag förstår ju intellektuellt att det inte hade blivit sämre med en annan miljöpartist i fullmäktige. Men uppenbarligen mår jag personligen väldigt bra av att ha möjlighet att påverka den här frågan om utsläppen. För att jag ska må bra räcker det inte med att jag bara styr om mitt privatliv mot lägre utsläpp. Jag behöver vara med och arbeta för att minska utsläppen i en större skala.

Kommentarer