Fienden inuti.

Love har varit sjuk sen i torsdags. Han är bättre nu. Men inatt vid midnatt när jag skulle byta en kisstung blöja vaknade han och blev hysteriskt ledsen. Jag tog upp honom och vankade. Det brukar hjälpa och först gjorde det det. Men sen varvade han upp igen i min famn. Vi höll på med allt möjligt efter det för att bryta situationen. Läsa bok, kolla på Babblarna. Efter en timme kände jag panik, fick själv ett utbrott och var en dålig mor och partner.

För ett tag sen gjorde DN ett reportage om Alex Schulman för att han har skrivit en bok. Men intervjun handlade också om hans ilska och hur den har drabbat hans familj. Och hans barn. Alex har jobbat för att förändra sig. När han får frågan om hur arbetet går med att bryta beteendemönstren säger han:

— Det är pågående. Work in progress.

Det tycker jag om, för det är sant. Det är sant hela tiden. Samtidigt som det är en motvillig insikt att man aldrig blir färdig så är det skönt. Samtidigt som det är sorgligt att jag aldrig blir perfekt så är utvecklingen aldrig slut, jag slutar inte att försöka bli bättre.

Kommentarer