Känslig eller trygg i förskolan.

Jag ska förtydliga angående inskolningen på förskolan: Love grät bara en gång när vi lämnade honom under inskolningen, övriga gånger vi gick gjorde han inte det. Jag tänker att det är ganska lätt att tänka för sig själv att det är något vi gjort eller hur vi har lagt upp inskolningen som bidrog till att han inte fick separationsångest. Men det kan ju lika gärna ha att göra med hur han är. Han är nog en ganska lugn och trygg unge.

Däremot. Det här är ju vårt andra barn och med detta kommer så mycket bra erfarenheter som man har med sig i ryggsäcken från första gången man gjorde allting. Förskoletiden med C blev aldrig riktigt bra. Det började med att jag gick med på att låta henne börja tidigare än vi hade planerat, på grund av önskemål från personalen. Jag var liksom inte nog erfaren eller kunnig förälder för att fatta att vi kunde ha sagt nej. Vi kunde ha sagt att vi tar platsen och betalar för den, men att C börjar när vi hade tänkt. C var känslig, liten och låg efter i utvecklingen på grund av att hon var för tidigt född. Ändå agerade jag tvärs emot mina egna instinkter och inledde med att jobba heltid, som någon slags feministiskt statement. Det ångrar jag och det går aldrig att ta tillbaka.

Och så följande insikt: vi ska inte behöva tänka att det naturliga sättet att inleda förskoletiden är att lämna ett gråtande barn med ett hastigt hejdå. Att smärtan måste vara en del av det. Att en snabb inskolning med plötsliga, upprörande avsked är det bästa, eller enda sättet.

Med Love hade jag en helt annan inställning och lät det hela ta längre tid. Jag förväntar mig inte att han aldrig ska komma på att han hellre vill vara med oss än på dagis. Snart kommer han nog att komma på att han förväntas vistas där varje dag och då kanske det blir ett annat ljud i skällan. Men det känns ändå bra att vi kunde göra inskolningen skonsamt.

C trivdes aldrig riktigt i förskolan. Även efter att vi bytt förskola, när hon blivit fem år och hade haft en stabil period kom separationsångesten tillbaka. Det var uppslitande. Det ger ingen bra känsla i magen att lämna sitt ledsna, upprörda barn och gå till jobbet.

Jag är tacksam för att skolan är en annan sak. Där trivs C och hon har begärt att få vara länge på fritids. Men hon vill fortfarande att jag följer henne in genom skolporten varje morgon och håller henne i handen.

Kommentarer