Livet.

Love är sjuk och Nicklas har vabbat i tre dar. Igår morse innan jag skulle ta Charlie till skolan satte jag upp hennes långa lugg med ett hårband. Vad kröp fram då mellan hårstråna? En lus.

Jag har tänkt mycket på luskamning de senaste veckorna. Avlusningsdagarna ägde rum den 1-3 februari. Men inte hade vi kammat, inte.

Jag förde barnet till skolan och meddelade lärarna att hon har löss. (Jag tänker att det inte är rimligt att låta ett barn stanna hemma på grund av huvudlöss? Är öppen för diskussion.) Under dagen köpte jag lusmedel. Jag hämtade C lite tidigare än vanligt och luskammade henne medan Nicklas lagade middag och Love sov. Ur kalufsen fick jag ut tre löss som jag knackade ner i handfatet. Sen åt vi middag. Det var goda linsbiffar med potatismos och sås.

Sen gjorde jag något som alltid får saker att kännas så tvärt avhuggna, jag reste mig från middan och åkte på möte. Det var möte med fullmäktigegruppen. När jag kom hem igen kvart över åtta kammade jag Nicklas hår, han hade inga löss. Jag la Love, som även han var lusfri, medan Nicklas kletade in Charlies hår med lusdödarmedel och la henne att sova med skydd och handdukar i sängen.

När Love hade somnat gick jag upp. Jag var helt övertygad om att Nicklas skulle hitta löss i mitt hår. Men det gjorde han inte.

Saker jag numera känner rus över som jag inte skulle ha tänkt mig för tio år sen:

1. När Love gör en riktigt bra bajsning.
2. Att lämna Love på dagis utan problem.
3. När det visar sig att man inte har löss.

Jag ska säga en lustigt sak: när jag såg de ömkliga lössen krypa omkring i handfatet kände jag medlidande. Det hade även ramlat ner några hårstrån och ett av krypen försökte klättra på ett hårstrå. De kan ju inte leva utanför hår. Jag gjorde slut på deras lidande genom att knosa dem.

Kommentarer