Ett liv utan framförhållning.

Det här inlägget handlar helt enkelt om mig själv och min vardag, där jag lever utan framförhållning. Sedan intensiva januari då jag levde från dag till dag har framförhållningen liksom inte kommit igång igen. I söndags träffade vi mina föräldrar och mamma frågade om vi hade några påskplaner. Mitt svar på det var:
"Va? Ska det bli påsk?"

Sen fick jag klart för mig att påsken äger rum flera veckor fram i tiden. Jag planerar väl inte så långt fram, heller.

På måndagar varannan vecka spelar Nicklas rollspel. Igår åkte han på spelkvällen direkt efter jobbet, kom alltså inte hem någonting. Sånt här vet jag ju om. Men med ett liv utan framförhållning får barnen välja om de vill ha hemlevererad pizza eller hamburgare till middag. På kvällen när jag och barnen har lagt oss får jag också fundera på vem av mig och Nicklas som ska lämna ungarna på skola och förskola dagen efter. För det har vi inte bestämt.

(På natten gick jag upp och letade efter Nicklas. Han satt vid köksbordet och drack ett glas vatten, som den anspråkslösa man han är. Då kom vi fram till att jag ska lämna barnen.)

När letar man fram galonkläder och bortsprungna vantar åt barnen? Precis när man ska iväg, såklart.
När köper man skidpjäxor åt sin dotter? På lunchen, dagen innan hon ska åka skidor med skolan.
Kollar man upp hur vädret ska bli? Nä.
Planerar man för att handla välling som ettåringen dricker varje dag, innan vällingen tar slut? Nä.
Hämtar man ut medicin till barnen innan man sitter med en dos kvar av nåt man måste ha? Kanske.

Kommentarer