Om saker som känns "omöjliga".


Visst har jag förklarat hur jag känner inför renovering? Jag tycker inte om det. Där andra känner lust känner jag olust. 

Såsom jag tidigare har skrivit har vi hållit på att renovera ett hästskåp. Det var steg 1 i en rockad av rummen hemma som ska sluta med att barnen har varsitt rum. Det som idag är ett tomt rum med vag doft av kattsand ska bli det nya arbetsrummet. Vi har nu tömt ett antal garderober som fanns där inne och satt innehållet från dessa bland annat i hästskåpet. 

Jaja. Hur som helst har stämningen i hemmet varit svajig kring denna renovering eftersom jag totalt har tappat sugen. Jag har deltagit i att sortera och packa undan saker, men Nicklas har drivit allt. Han har även rivit ut några inbyggda garderober och planerat inköp.

Varje gång jag har tänkt på rummet och renoveringen har jag velat att inte tänka på den. Varför är det så motigt? Nicklas tycker att vi borde göra något litet varje kväll och varje helg för att komma framåt. Det kan även inkludera hemarbete, som att tvätta kläder. Allt som måste göras måste vi ju göra för att ha genomfört nåt.

När vi äntligen tryckte igenom denna konfliktpropp idag kom vi fram till att jag behöver överblick och en plan. Jag älskar överblick och planering, men det har ändå känts omöjligt att sätta sig ner och göra en planering för detta. 

Nu är Nicklas och Charlie på ett kalas, Love är sjuk och sover. Jag har pluggat inför en debatt nästa vecka och faktiskt skissat upp ett förslag till vad den här familjen ska ha genomfört vid semesterstart. Det är om fem veckor. Det är inte färdigt, jag och Nicklas måste sitta tillsammans och titta vilka uppgifter vi kan göra vare dag, notera i kalendern.

När jag och N var ute och åt middag pratade jag om en underlig upplevelse jag har av att ha stagnerat, eller backat, i utvecklingen. Jag tycker det är läskigt att resa, till exempel. När jag tänker tillbaka på saker jag har genomfört blir jag imponerad av mig själv. Att jag gick en seriekurs i Stockholm som innebar att jag fick åka en krånglig väg från en kompis i Södertälje till Konstfack inklusive tåg och tunnelbana varje dag. Idag känns det omöjligt att ge sig ner i tunnelbanan. Anledningen att jag tänker på det är kanske för att jag har sökt en utbildning som kommer innebära att jag måste ner i tunnelbanan igen. 

Jag måste återerövra sånt jag har klarat av tidigare, inte bara vad jag presterar att genomföra utan även hur jag är som person. Jag vill vara en bra människa och mamma. 

Jag ska säga en yttring av att jag tycker det är olustigt att resa som visar vidden av detta. Härom veckan blev jag inbjuden att komma som serieskapare till en utställning i Berlin och berätta om Serier för klimatet. Jag skulle få resa , kost och logi betalt samt ett arvode. Jag förstod hur otroligt, otroligt fint det erbjudandet var, men tanken på att resa med tåg till Berlin kändes, ja, omöjlig. Jag tackade nej och tipsade om en annan serieskapare.

Förra helgen gjorde vi exempelvis följande saker: en utflykt till Miljögården där vi åt våfflor, jag lekte med barnen och jag sorterade i badrumsskåpet. Jag tänkte att jag gärna skulle vilja ha det så, att helgen kunde handla om sånt. Att göra nåt kul, umgås och pyssla på. Jag skulle vilja att allting inte behövde vara i ständig utveckling hela tiden.

Det där med att jag pluggar inför en debatt om EU-politik. Det är långt utanför min trygghetszon. Sen finns också det vanliga politiska arbetet i lokalavdelningen. Det där är dubbelt. Jag känner både att jag gör för mycket, att det inte ryms i livet och att jag försöker pussla in saker så gott jag kan, samtidigt som jag tycker att jag gör för lite och jag har dåligt samvete för att jag inte gör mer. Om jag ska klappa mig själv på axeln kan jag i alla fall säga att det politiska arbetet är utvecklande. 

Kommentarer