39 och ett halvt.

Va ä det som är så läskigt med tunnelbanan då Malän?

Det är inte att jag är rädd för terrordåd. Det är att jag är rädd för att tappa bort mig och att jag ska få panik.

Jag är på jobbet idag, jag ska alldeles strax åka hem. Du, jag stämplar ut så behöver du inte fundera på om jag bloggar på arbetstid.

Idag har jag hållit på att koncentrera mig på att inte äta socker. Jaa, förlåt mig då, men jag är fyrtio år. Dessutom förvandlades långhelgen till ett frosseri, en kost som ingen bör upprätthålla, hur kroppspositiv den än är, för då dör den.

Saker och ting har förändrats. Jag brukade försöka undvika socker förr också. Men då hade jag inte sockersuget. Då handlade det om att jag erbjöds bullar och liknande via en utbredd sockerbaserad vänlighet som förekommer på mitt jobb. Jag åt alltså saker som jag inte var sugen på, för att vara artig. Det är liksom den allra minst givande formen av ohälsa.

Nu för tiden HAR jag sockersug. Och det är ju härligt på sitt sätt, att kunna njuta av sötsaker och mat. Och brieost och vin. I samband med att Love föddes började jag med socker i kaffet. Men det här gör ju att det blir svårare att avstå, suget alltså.

Jag har också börjat tolka hälsoråd annorlunda. Skillnaden är att förut trodde jag inte att de angick mig. Men nu angår de mig. Det är detta med att bli fyrtio. Till exempel funderade jag på hur det påverkar levern om man kombinerar Ipren och ett glas vin, jag googlade på det. Det var tydligen ingen fara. Men sånt har förr i tiden inte angått mig. När jag läser om långsiktiga effekter av olika kosthållning så angår det mig. Nån kompis postade på facebook om att kroppen behöver "träning man blir svettig av" en timme i veckan, det angick mig också. Jag kommer inte att träna utöver vardagsmotionen, men det oroar mig.

Vi har stegtävling på jobbet. Inte individuellt, utan i lag. Man får väl hoppas att min vardagscykling räcker långt, annars tycker jag synd om mina lagkamrater.

Kommentarer