Mitt minsta hjärta.

Det känns som att tusen underbara ögonblick med Love flödar förbi och jag hinner inte anteckna eller fånga dem. Så är ju livet såklart, man behöver inte dokumentera allt. Nicklas sa: "jag tror det finns kvar inom en som en del av kärleken". Det var så fint.

I alla fall, igår hade jag hämtat Love på förskolan och läste en bok i soffan. När den var slut sa jag "slut" och Love härmades och fick till sche-ljudet ganska fint. Jag tänkte att han, snart två år gammal, förstår så mycket nu, nästan allting vi säger. Därför sa jag "mamma älskar Love". Han ställde sig i soffan och gav mig en hård kram.

Kommentarer