Träning och gammeldags chefskultur.

Idag är stegtävlingens sista dag och ta mig tusan om jag inte känner ansvar för lagets resultat trots allt. Jag tycker ärligt talat att jag har haft en bra grundnivå (tack vare cyklingen), men jag har inte direkt ansträngt mig och vårt lag ligger absolut inte först. Vilket grämer mig.

Idag lämnar Nicklas barnen med lastcykeln och motorn på vår tvåhjuliga elcykel är trasig. I vanliga fall skulle jag ha tagit buss. Jag cyklade till jobbet. Min tröja var blöt av svett på ryggen när jag kom fram. Heja mig!

Jag imponeras ju inte av sån aggression och fysisk styrka som dyrkas inom destruktiv machokultur eller kanske bara gammeldags chefskultur. Det kan störa mig att det fortfarande finns ledare både nära och långt bort i väst som tänker i status, styrka och aggression.

Jag tycker ju att styrka och ledarskap är något annat, DÄREMOT har jag tänkt ut hur man bäst skulle imponera på dessa gorillor: Man ska ju vara en fin person som är ärlig, öppen med vad man känner samt tillitsfull, vilket absolut inte imponerar på gorillorna, men i smyg även vara oerhört tränad. Detta ska man dölja under sina storblommiga klänningar, batikbyxor etcetera, tills det kommer en krissituation såsom att vi fastnar på ett tåg med elfel där hettan gör att alla måste ta av sig kläderna. Vilket leder till att man helt nonchalant avslöjar sin oerhört vältrimmade kropp.
"Lisa, når du mitt bagage där uppe?"

Kommentarer