Nackspärr i Grannäs.

Vi är i stugan. Natten innan vi åkte dit fick jag nackspärr. Det är nåt jag får med några års mellanrum, en nackspärr som gör att jag inte kan resa mig ur sängen utan hjälp. Ingen aning varför det dök upp nu. Under resdagen blev det bättre, men första natten i stugan blev såhär:

Jag vaknade vid 03 av att jag var kissnödig. Jag låg i undre slafen i en väggfast våningssäng med Love och kunde inte röra mig utan skarp smärta. Love borrade in sitt huvud mot min rygg och det gjorde ont. Jag kunde inte få bort honom. Eftersom han är ett år och elva månader gav han ingen respons på mina tillsägelser. Jag fladdrade med fingrarna mot honom för att han skulle flytta sig. Sen försökte jag resa mig ett par gånger, men det gjorde för ont.

Då började jag ropa.
"Nicklas."
"Nicklas."
"Nicklaas."
Nicklas som sov på en madrass i storstugan vaknade inte. Till slut tog jag mig ur sängen och förbi en hög sängkant och stegen till övre slafen. Stel som en pinne stönade jag mig ner till dasset där jag uträttade mina behov.

03.40 väckte jag Nicklas på sin madrass. Jag bad om att få byta bädd eftersom jag hade haft så svårt att ta mig ur våningssängen. Nicklas hjälpte mig att lägga mig ner. Sen låg jag platt på rygg i samma ställning i flera timmar, lyssnade på ljudbok och sov fläckvis.

Jag vaknade såhär:
Haha, den här bilden beskriver så väl hur jag kände mig. Jag låg så tills Nicklas hjälpte mig att resa mig. 

Det var igår och jag är lycklig att det är bättre nu, så lycklig.

Kommentarer