Fredagsfys med Malin.

Den här sommaren har jag och Nicklas ätit många chips. Mängden kan illustreras med att om man la ut alla chips vi har ätit på en rad skulle den räcka ÄNDA TILL MÅNEN.

Idag lagade Nicklas en fantastisk middag med plättar, grädde och hemkokad rabarbersylt. Jag avslutade målet med att dränka den sista plättan i lönnsirap. Samtidigt drog jag mig till minnes hur jag och N festat loss på en brietårta föregående kväll.

Då steg plötsligt lusten att ge mig ut och springa. Det kan ha handlat om lusten att inte dö i hjärtinfarkt innan semestern är slut.
Nicklas ba "vänta två timmar så inte maten kommer upp igen."
Detta bedömde jag som oacceptabelt, men den okaraktäristiska lusten gick iallafall inte över efter knapp timme.

Då var det dags för momentet att hitta träningsbyxor. Alltså det var typ tio år sen jag joggade sist.
Var det här rätt byxor?

Nej, de här var det ju:
Bra pose.

För cirka fem år sen fick jag dessa löpartajts i present av mina föräldrar. Jag hade själv önskat mig såna, för att jag visste att rätt som det var skulle jag bli sugen på en spontan springtur och det visade ju sig vara sant.
(De är alltså aldrig använda fram tills idag.)

Det var en konstig detalj med byxorna. De hade bara en ficka och den satt mitt bak på röven? Min mobil fick inte plats där.
Haha, va?

Att springa utan musik hade varit en dealbreaker på riktigt. Jag stoppade mobilen i behån. Medan Nicklas och barnen var i lekparken sprang jag tre kilometer med Kicki Danielsson i öronen. Det var roligt. Det här kommer definitivt bli en vana vart femte år.

Kommentarer