Googlar "How To Get A Friend"

Det finns ett ämne som känns svårt att prata om just nu, det är att jag har så få vänner. Sånt här blir bara aktuellt när det är något som ska hända såsom ett 40-årsfirande. Och nu ska jag ju fylla 40.

Det pågår ett litet skred av 40-årsfiranden på mitt jobb. Vi är flera stycken som fyller i år. En dag hörde jag i lunchrummet hur de andra diskuterade firandet. Någon tyckte det kändes jobbigt att ha en fest och fokusera på sig själv. Någon ville fly utomlands. En som redan hade fyllt föreslog att avdramatisera med öppet hus och drop in.

Jag tänkte sakligt att inget sånt kommer att bli aktuellt för mig, eftersom jag saknar tillräckligt många vänner för att ha något annat än ett vanligt tårtkalas med familjen. 

Några bloggare jag följer har gjort listor över sina vänner och skrivit om det. I mina ögon är listorna oändliga. 

Jag försökte tänka att jag inte alls saknar vänner, utan att det bara känns så. Sen försökte jag göra en lista för att se om jag inte kunde skrapa ihop till en fest ändå. Jo. Utöver min familj finns det några namn. Jag är tyvärr ganska säker på att de flesta av dessa kommer att tacka nej till min fest. De bor inte nära mig och kan nog inte förstå att de är viktiga för mig.

Och jag tror inte att någon av de jag vill bjuda skulle förstå att deras nej skulle bli smärtsamma. Och de som kom skulle bli förvånade att det bara var de som hade kommit. Och det skulle kännas pinsamt. Det här är så konstigt och dumt. 

Bristen på vänner, som jag var saklig kring, har rörts upp och gör mig ledsen. Jag tänker såklart också på varför det är såhär. Varför har jag så få vänner? 

En kväll i sommar när jag hade gått och lagt mig började jag tänka på en av mina gamla kompisar och saknade henne så mycket att jag ville höra av mig, fastän det har skurit sig mellan oss. Det skar sig när jag blev FRUKTANSVÄRT sårad då jag förstod att jag inte var lika viktig för henne som hon var för mig, att hon såg mig mer som någon bekant.

Det är såklart att det kan kännas jobbigt att jämföra sig med sociala stjärnor som söker igenkänning i hur svårt det är att hinna med sina tusentals vänner. Men jag vet ju att jag egentligen inte alls behöver ett sånt liv. 

Med tanke på hur djupt meningsfulla relationer jag har med min familj så kanske jag egentligen inte borde längta efter något ytterligare alls. Och för det mesta gör jag inte det. Men med jämna mellanrum saknar jag ändå det fina som vänskap är.

Tyvärr behövde jag skriva om det här. Det får väl vara en del i någon process i livet.