Semesterns slut.

Ja, idag tog ju semestern slut och flöt smidigt över i vård av sjukt barn. Jag behöver väl bearbeta detta.

Jag vet inte. Jag fyller snart 40.

Det är väl okej att bli äldre, om det inte vore för att man kommer närmare döden.

I torsdags var jag på ett möte som inte hade att göra med jobbet, där vi som var med kunde prata fritt om hur vi tyckte det kändes att börja om att jobba efter semestern. Alla ville helst inte det. Jobba, alltså. Det var både skönt (att kunna uttrycka sig så rakt) och tråkigt att det kändes motigt.

Man tänker ju på barnen och hur fint det är att vara med dem. Jag är rädd för att sugas in i saker som ska ta upp mina tankar större delen av dagarna och att det ska bli normalt att vara ifrån ungarna mycket.

Det är ju såklart så livet är. Men såna här tokerier kan man börja tänka när man har haft en period av något annat.

Angående det här med att jag inte kände mig med i varken huvet eller kroppen i början av semestern: min fumlighet har blivit mycket bättre (den hade faktiskt att göra med överansträngda fingrar på grund av datorarbete och sånt). Vad gäller huvudet försöker jag acceptera att jag är glömsk och har svårt att hitta ord och att det bara får vara så. Sista halvan av semestern har jag i alla fall inte tappat bort hela samtal som jag haft med nån.

Jag är ju faktiskt en ganska virrig person redan från början.

Men vad är det här för himla depperier. På något sätt ska det ändå bli mysigt att komma till kontoret imorgon och börja planera för hösten.

Kommentarer