Toalettrelaterat.

I söndags blev Love sjuk, förkyld men inte febrig.
Nicklas åkte på en workshop med Miljöpartiet i Luleå och mina föräldrar ställde upp och tog Charlie till konståkning.

Idag stannade jag hemma med Love på förmiddan, tills Nicklas fixat sånt han inte kunde boka av. Åh dagboken... det hände något underbart under den förmiddan. Mitt lilla barn visade att han var bajsnödig och han krystade för att bajsa. 

Jag har tänkt flera gånger på att berätta något mer om L och läget med hans rumpa. Men av uppenbara anledningar blir allt sånt privat. 

När Love var liten läste jag en artikel ur Aftonbladet om en annan mamma och pojke som fötts utan ändtarmsöppning, med analatresi som det heter. Artikeln hade såklart och tyvärr nåt sensationslystet över sig, men jag tyckte det var modigt av mamman att berätta om diagnosen. En sak hon sa var att tarmsjukdomar inte direkt är några högstatussjukdomar. 

Jag har inte känt några spärrar inför att berätta om Charlies astma och följderna av att födas för tidigt. (Jag kanske borde ha gjort det.) Loves situation däremot tvekar jag över att berätta om. Min familj och förskolan däremot har full koll på allt som rör Loves förutsättningar, det är ju nödvändigt för att kunna ha hand om honom.

Men det här som hände idag gjorde mig så glad. 

För barn med den här missbildningen är det ofta större bestyr än vanligt med att tömma tarmen och det dröjer innan det går att förstå om de känner när de behöver gå på toa. Att vår unge ska känna det är inget jag har räknat med. Många av dessa barn blir välbekanta med toarutiner, hålla reda på kosten, kalsongskydd och lavemang.

Visst är det ändå en viktig funktion i livet? Att känna när man är bajsnödig? Att tarmen funkar som den ska är så centralt, en grund i kroppen. Viktigt, men nära en själv och svårt att prata om. Det ska såklart vara L som väljer om han vill dela med sig eller inte.

Jag har läst all forskning jag har kunnat hitta om analatresi. Det finns intressanta uppsatser om när barnen som föddes med analatresi blir tonåringar. Det står helt klart att livet kan funka utmärkt även om man har meckigt med tarmen. En nyckel är att prata öppet om det hemma och med andra som behöver veta, till exempel kanske idrottstränare. Och det var rörande att något som tonåringarna av båda könen tog upp som jobbigt var ärret på magen, som många har efter att ha haft stomi. 
Något man själv inte tänker på som ett problem över huvud taget.

Egentligen hade jag tänkt skriva om att jag just legat en timme och femton minuter och lyssnat på hur Love sjöng egenpåhittade sånger medan jag tänkte att han borde somna.

Idag tog jag den här selfisen på jobbtoan. Håll med om att det är otroligt bra fotoförutsättningar där inne. Vi borde ju helt sluta med att boka fotostudio samt fotograf när vi ska ta personalfoto. Vi kan sköta det på toa.



Kommentarer