En serievecka.


Vardagen har rullat igång och det känns ganska bra. Den här veckan är jag tjänstledig från mitt vanliga jobb för att hålla på med projektet i seriekursen. Det är verkligen härligt.

Jag älskar och följer Annika Lantz i radio och sociala medier. Hon är deltidssjukskriven för utmattning och går i rehabilitering. Hon berättade att en av rehabgruppens uppgifter var att medvetet stava fel, för att träna på att inte vara perfekt.

I fredags när jag publicerade en bild av vår middag på instagram råkade jag skriva att det var lördag. Jag tyckte det var pinsamt, men tydligen var det alltså nyttigt för mig. Jag behöver inte ens anstränga mig för att göra felskrivningsträning, utan den händer av sig själv.

Fast den träningen var nyttigast för den som är perfektionist eller överpresterande och jag känner inte igen mig i något av det. Jag är bara känslig, helt enkelt. Stresskänslig i en tillvaro som inte godtar sånt.

Min syster tipsade om programmet Din hjärna på SVT och igår såg jag ett par avsnitt. En stressforskare från USA pratade om hur det på nåt sätt är en lyx för västvärldens medelklass att kunna stresshantera. Att för gruppen jag ingår i är stress någonting som händer psykologiskt, till skillnad från för den som flyr från krig eller är hemlös. Det är ju helt sant. Samtidigt tänker jag att om stress har blivit till ett samhällsproblem och en sjukdom som drabbar massor av hjärnor så är det ju ändå på riktigt, tragiskt och orättvist.

I alla fall, den här veckan koppar jag helt bort min anställning. Jag jobbar med serien, ska gå ut i de lyxiga, klara novemberdagarna och bubbla in mig i fiktion. Sånt jag behöver just nu.

Kommentarer