Genusmedveten uppfostran.

En av Loves favoritlekar just nu är "leka dockan", vilket innebär att jag håller i en bebisdocka och låtsas vara den. Love visar dockan olika saker och interagerar med den på olika sätt. Jag tycker själv den leken är ganska utmanande, men ställer upp.

Härom dagen höll han fram en arg plastdinosaurie mot dockan. Dockan blev rädd och tjöt. Dinosaurien gjorde ett nytt utfall. Då blev dockan arg och skrek bestämt nej. Love drog bak dinosaurien och tjöt: iiih.

Jag blev så glad att se att han kan omfatta den känslan och reaktionen, inte bara den aggressiva rollen som jag uppfattar typisk för pojkars traditionella könsroll. Love leker fler känslor. När dockan blev arg så blev dinosaurien rädd.

Det här med genusuppfostran är inte så svårt. Det låter kanske knäppt, men det enda jag har gjort med barnen är: att inte aktivt göra dem uppmärksamma på tjejkodade/killkodade saker, bara för att de är kille och tjej och att inte aktivt säga ifrån när de visar intresse för nåt som inte hör till deras könsroll.

Ett exempel är att jag har stått emot min egen underliga inre drift att uppmärksamma Love på fordon. Så fort en traktor har kört förbi har jag fått en impuls att uppmärksamma honom på den och ba "titta Love, traktorn!". Logiskt sett är det orimligt, jag har själv inget fordonsintresse. Så nu testar jag hur det blir om man inte pekar på och erbjuder bilar och traktorer till sonen.

Ett annat exempel är när jag och Charlie var i leksaksaffären för flera år sen och hon ville ha ett plastsvärd. Min första impuls var att ifrågasätta med "men kommer du verkligen vilja leka med det där?". Men jag höll inne orden och köpte svärdet till henne. Nu känns det jättekonstigt att jag ville säga nej till svärdet med tanke på Charlies intresse för svärd. Hon älskar ninjor, alver, krigare och hemliga agenter och där kommer svärden väl till pass.

När Love hittade Charlies Ken-docka kallade han den för pappa-dockan. Han sa att pappadockan var en nakenfis. Sen plockade han upp ett plagg som han ville ta på pappan. "Klänning" sa han förtjust. Jag satte på klänningen på pappadockan och det blev ju jättefint.

Barnen blandar ihop allting. Det är inte antingen en prinsessa eller en ninja. Det är en ninjaprinsessa med svärd. Det är inte antingen bilar eller dockor. Det är att dockorna åker bilen. Med dinosaurien. Lekarna, normerna, det som en gång var könskodat och tydligt uppdelat smälter ihop och smetas ut till något nytt som jag inte ens kunnat tänka mig. Det är klart. Det är underbart. Jag älskar att barnen gör så.

Kommentarer