Om jullovet och livet.

Hej bloggen!
Julen är verkligen barnens högtid, det stod klart i år. Jag varken förväntade mig eller kände någon julstämning. Det är som det är. Den mörka tiden på året drabbade mig. Men idag när jag cyklade hem Charlie från en utflykt till centrum anade jag att ljuset dröjde sig kvar lite längre än tidigare. Då kände jag mig stolt över att jag tar mig igenom vintrarna här med egna medel.

Någon gång i framtiden skulle jag vilja göra en tågresa till ett varmt land. Själva resandet känns såklart motigt, men det finns faktiskt något jag längtar efter: att gå på en varm strand och plocka snäckor. Den upplevelsen är inte omöjlig för mig, vi kan göra det. Någon gång. Utan att skada de som kommer efter oss. Det behöver inte hända varje år, med tanke på kostnaden, tidsåtgången och logistiken, med någon gång i livet. Faktiskt.

Över midvinterns kulmen lyssnade jag på boken Sapiens av Yuval Noah Harari. Bokens första del gjorde mig djupt deprimerad. Den beskriver hur några betydelselösa apor, nämligen människorna, gick igenom en kognitiv revolution och blev den nya arten homo sapiens. När vår art hade kommit till utlöste vi en våg av utrotning på alla kontinenter vi befolkade. Sedan började vi med jordbruk, vilket verkade vara en bra idé just då, men var något som låste in oss i en tillvaro med tätare barnafödslar, mer arbete och sämre kost.

Jag hade liksom en bild av att det bara är de senaste hundratalet åren som människan orsakat systematisk artutrotning och miljöskador. Jag hade också en bild av att utvecklingen för människan har varit positiv, alltså någon slags naturlig linje mot något bättre och att jordbruket var en viktig förändring som förbättrade för oss. Men tyvärr har vi alltid varit farliga för ekosystemet och dessutom schabblat bort vårt första överflödssamhälle, jägar- och samlarsamhället, som vi aldrig kan få tillbaka.

Men Sapiens, boken alltså, var trots sitt ibland deppiga innehåll en helt otrolig bok. Om det var en bokklubbsbok skulle man ha behövt en träff för varje kapitel, istället för en träff att diskutera hela boken, eftersom den ger ett häpnadsväckande perspektiv på allt möjligt i avsnitt efter avsnitt.

Ja. Den boken kom ju ut 2016 och du har säkert läst den för länge sen. Nu har jag gått vidare till att lyssna på Hararis senare bok: 21 tankar om det 21:a århundradet.

Vi firade nyår hemma hos oss, med festtemat vitt och fräscht. Det var vi, mina föräldrar och min syster med sina barn. Nyårsafton är en härlig festkväll, men nyåret gör mig inte odelat förväntansfull längre. Det känns samtidigt kluvet och sorgset att titta framåt mot ett nytt år och ett avgörande decennium. Tiden framför oss kommer ju säkert att innebära både livsglädje och svårigheter som vi måste hantera. Jag är verkligen glad att jag fick fira in det nya året med de jag älskar.

Vi har inte planerat så mycket under vårt lediga jullov, vilket har funkat förhållandevis bra. Vi har varit sömniga och delvis apatiska i de korta dagarna, men också haft mycket kreativitet och mening här hemma.

Jag är så glad över att umgås så mycket med Charlie och Love och skapa, pyssla, leka och teckna. För mig händer ju mycket i det lilla. Jag behöver inga "aktiva" aktiviteter, som att åka pulka, fast vi såklart har gjort lite sånt också. Att teckna med Love har satt igång tecknarlusten rejält. Det känns skönt att gå in i det nya året med det.

Kommentarer