På nära håll.


Tyvärr är det så att varje gång du får veta mer om någon livsform som verkat oansenlig blir världen oändligt mycket rikare. När du lär dig om träden, svamparna, myrorna och bina. Istället för att fortsätta vara platt när du kommer nära förgrenar sig verkligheten allt finare. Där fanns hela tiden mycket mer än vad vi såg.

Träden pratar med varandra och delar med sig av näring via sina rötter. Svampen vet på något sätt varåt den ska krypa och växa. Myrorna kunde visst känna mer avancerade känslor än vi trott. Biet har ett livslångt lärande.

Det är underbart med den nya dimensionen, jag förundras och känner respekt. Samtidigt är det nästan så man inte orkar med. När bubblan spricker är jag tillbaka i min egen skala, med bara mina gamla vanliga öron och ögon och kassa luktsinne, den verklighet vi människor lever i. Jag blir så medveten om hur vi behöver anstränga oss för att förstå något som kommunicerar så vi inte hör och som vi har betraktat som obetydligt. Kontrasten blir smärtsam, för vi anstränger ju oss i regel inte för det. Vi gör tvärtom.

Men nu vet jag hur det är med träden.



Kommentarer