Rekommenderas.


Kan inte släppa detta utan att säga något. 
Har lyssnat klart på Matilda Gustavssons Klubben och skrollat igenom mängder av betyg i Storytel, femma efter femma av andra tagna människor. Det känns bra.

Tycker Klubben berättar om sånt som är svårt att berätta. Jag känner mig lycklig över att vi kom till en punkt där sånt som varit ordlöst faktiskt fick ord och det blir omöjligt att värja sig från det som är sant, kärnan i något som skett. Det är vad #metoo var.

Precis som i Leaving Neverland gör berättelserna från utsatta som inte känner varann att man lär känna förövarens metod. Ingenting går att bortse ifrån. Man ser mönstret.

Jag slås också av hur det kunde vara ett gap i kunskap mellan män och kvinnor runt Arnault. Kvinnor varnade varandra för honom, medan män som känt eller jobbat ihop med honom i årtionden inte hade förstått. Samtidigt är ju okunskapen obegriplig, eftersom Arnault faktiskt hade en massa öknamn som syftade på att han tafsade, han trakasserade kvinnor öppet på fester inför vittnen och pojkvänner och ropade saker efter kvinnor. Handlade det om att män inte ville se? Eller brydde sig? Eller vad?

Domen mot Arnault och det stora stödet för kvinnorna och Sara Danius är vad jag tröstar mig med när jag läser om motståndet de utsatta kvinnorna mötte, från främlingar, närstående och såklart från stora delar av svenska akademien. 

Kommentarer