Den ofrivilliga dubbelhaksaktivisten.

Om jag hade klickat i beställningen själv hade jag väl inte direkt valt att åldras såhär, men nu är vi där. 


Ibland tycker jag att det är oacceptabelt att jag har en sån här dubbelhaka och ibland känns det okej. 

Det finns ju kroppsaktivister. De är otroligt beundransvärda människor som är så starka att de tycker om sitt utseende. För två år sen hade jag som nyårslöfte att acceptera mitt utseende och inte försöka förändra det. Jag lyckades inte, med att acceptera det alltså. Jag lyckades heller inte att förändra det. 

Det jag behöver kämpa med är att acceptera åldrandet. Alltså hur det ser ut att jag åldras.

Det här tål att tänkas på ändå: folk tycker om mig fastän jag har dubbelhaka. Jag vet att det låter som värsta skrönan, men det är sant. Min dubbelhaka har inte hindrat mig från att säga roliga skämt. Ingen var ledsen över att jag har dubbelhaka i helgen när jag och Nicklas hade värsta lyckade filmkvällen. Fastän det låter som nåt ur En dingding värld så har min dubbelhaka inte hindrat mig från att ha ett kärleksliv som jag uppskattar väldigt mycket, fan försökte linda in det där allt vad jag kunde men det slutade ändå i cringe.

Tycker att hela löftet nu om att jag ska acceptera mitt utseende känns lite barnsligt, eller daterat. Jag behöver väl inte acceptera det. Det går upp och ner. Det är som det är. 

Jag saknar lite att kunna skoja om sitt utseende. Det är ju liksom nåt man inte gör så mycket längre, för att det är att förstärka negativa ideal. Men om man gör det på rätt sätt går det kanske? Till exempel är ju jag för psykiskt svag för att banta. Klarar inte av att försöka gå ner i vikt, för då måste jag vara hungrig och det verkar fruktansvärt. Jag vill inte vara en dålig förebild för barnen heller. Samtidigt är jag inte nog stark för att kunna acceptera hur jag ser ut. Är bara fast i ett helt meningslöst limbo där jag inte gör nytta åt NÅT håll.

Fick en fråga om att jag brukar visa min dubbelhaka på bilderna på instagram och det var så gulligt, som att jag har nåt val. Att ta en fin selfie nu för tiden (om fin innebär att jag ska se ut att inte ha en dubbelhaka) kräver 10000 foton eller att blir fotad bakifrån. Och så blir jag irriterad på att jag ska behöva dölja den. 

Idag känns dubbelhakan okej. Jag känner mig ganska fin!


Hälsningar från 
din ofrivilliga dubbelhaksaktivist

Kommentarer

Anonym sa…
Nu har jag ju inte sett dig live va, men som bloggläsare skulle jag säga att jag inte tänker på den. Du är vacker och färgstark! (Och då menar jag inte trots dubbelhakan utan ba all together liksom.)
Malin sa…
Vad fint sagt! Gjorde mig glad.