Längtan och panik.

Min koncentration är kort och jag faller lätt för frestelsen att plocka upp mobilen. 

Jag funderar på vad det är som känns så himla tomt med mina sociala medier. 

Jag tycker inte det känns lika roligt att skriva i bloggen längre, på grund av att flera har slutat läsa här. Uppenbarligen vill jag att internet ska fungera som en social interaktion för mig och när det inte gör det så känns det fattigt. Känner samma sak för instagramkontot. 

En sak jag gillar med bloggen är att jag sparar mina minnen här. Det är jättehärligt att bläddra tillbaka och läsa om när C var liten och att kunna skriva ner roliga minnen om Love.

Vi har haft möjlighet att göra mer med huset den senaste tiden. Vi har bytt garageporten som har haft HÅL i sig sen vi flyttade in för sex år sen. Det känns så himla skönt. Och så håller vi på att göra färdigt barnens rum. 

Läget är att Charlie har ett nytt rum, som dock är fyllt med en massa möbler huller om buller, för att vi samtidigt håller på att göra om det som ska bli Loves rum. Vi byter golv och tak och målar väggarna. Nu är förarbetet färdigt, så det är dags att måla. Känns härligt. Det ska bli tre vita väggar och en solgul.

Och så det med att vi faktiskt har satt en plan för att göra om köket. Det ska börja om någon vecka. Känns fruktansvärt och jag kommer att ventilera mig ordentligt om det på min instagram, trots alla motstridiga känslor.

Det var himla skönt att helt enkelt försöka beskriva mina verkliga känslor inför renovering. Panik. Känslan heter panik. När jag pratade med Nicklas om det sa jag först "skräck", men det stämmer inte. Känslan av att jag förlorar kontrollen och blir överväldigad och det finns ett ord för det, panik. 

I övriga livet har jag hamnat i en ovan situation. Ursäkta för detta kryptiska, men det finns en översittare i kretsen runt mig. Jag ställs inför en massa funderingar på grund av det. Jag vet att översittaren tycker om typ klassisk hårdhet, att aldrig backa och så vidare. Det känns som att jag borde förhålla mig till det. Jag tänker på det när jag skriver här. Det känns konstigt. Översittaren skulle tycka att jag var en riktig mes enligt sin högstadiekultur om den läste det här om mig till exempel.

Jag pratade om det med en snäll person. Hon sa att om någon säger att jag är dum, fast jag vet att jag inte är dum, så behöver jag inte känna mig dum. Tog en promenad och tänkte på det. Tyckte att det hjälpte.

Jag gillar öppenhet. Och tror på styrkan i att människor är olika. Om det finns nåt jag tänker att jag kan ge här i världen, som verkligen är bra, så är det att säga hur saker verkligen känns. Så det får vara så. 

Jaja!

Jag jobbar hemma idag, har gjort det jättemycket på senaste tiden för att vi blev förkylda allihop. Varje gång vi lyckas ducka covidkulan och blir friska igen blir jag SÅ lättad!

Såhär ser jag ut nuförtiden!
(Alltså, ser ju likadan ut som förr, vet inte varför jag skrev så, hejdå!)


Kommentarer

L sa…
Jag läser! Men är inte så bra på att kommentera. Vill du ha mer vardagligt snickesnack i ditt liv så finns jag via whatsapp om du vill.
Malin sa…
Jag blir så glad att du läser! Jag är ganska kass på att använda whatsapp men jag finns också där, visst är det via mobilnumret man ska hitta varann? Eller kan du bara söka på mitt namn? Jaja, det vore såklart kul att höras så också :)
L sa…
Jag tror bara det går via mobilnumret men tror att jag har hittat ditt nr på hitta. Har bara inte vågat lägga till dig ännu, fick en akut släng av blyghet, men någon gång i helgen dyker det upp ett litet grönt monster i din whatsapp och en icke-anonym version av mig jämfört med bloggen som jag ju håller anonym för att kunna skriva av mig det jag behöver.