Liv.

Angående förra inlägget, man måste få skratta här i världen. Samtidigt har jag blivit ganska tagen av sånt som rör coronakrisen den senaste tiden. 

Ur mitt perspektiv har det varit en tyst katastrof. Känner ingen som drabbats allvarligt. Från början var krisen så abstrakt. Men dödstalen, siffrorna som räknas upp dag efter dag... Man tänker...

De som dör ensamma i sjukdomen varje dag. Vårdpersonalen som befinner sig i nåt slags vidrigt krig som jag inte ser. Den lilla tanten Aino som låg i sin säng med sår och kollapsad tarm i flera månader när all planerad ställdes in på grund av corona. Och utan sin familj, för att hennes son ville skydda henne från coronasmittan. 

Bara så enkla saker som att jag vill kunna ge min mamma en kram på mors dag utan att riskera något för henne och pappa. 

I USA har hundratusen personer dött i sjukdomen och podcasten The Daily gjorde ett avsnitt med jättefina porträtt av hundra av dem. Vissa beskrevs bara med någon rad, som: hon hade ett busigt skratt. En dam hade flyttat till New York för att ta hand om sin son som var döende i aids. Hon höll hans sjukdom hemlig och tyckte det var svårt att hennes son var gay. Hon hatade New York och brukade sitta och säga det högt för sig själv på ett kafé. 

Men efter att hennes son dött stannade hon kvar och jobbade resten av sitt liv med andra familjer som drabbats av aids. Hon sa att det enda viktiga är tid med sitt barn. Hon var också som en mamma för de vars egna föräldrar inte kom när livet började närma sig slutet. Nu tog hennes liv slut på grund av covid 19.

Jag läste igår att kurvan har vänt nedåt här i Sverige. Jag längtar verkligen ut ur det här.


Lämplig bildsättning: jag framför en gulmålad vägg. 

Kommentarer