Sparkcykling och krisinsikt.

Hej bloggen! 

Idag är det lördag. Charlie ville åka till skateparken en stund, så det gjorde vi. Jag hade aldrig varit där. Det heter Steel Park. Det var fint och jag tyckte om det. En massa föremål, eller vad man ska kalla det för, från järnverket var inlemmade i parken. Mäktiga, groteskt tunga järnstycken, glober, klossar. Charlie åkte sparkcykel. Vi hade glömt hjälmar och Love ville inte ens testa sin sparkcykel. Love sprang omkring i ramperna, innan jag vallade in honom på en tom och inhägnad multisportplan där vi lekte "du kan inte ta mig".

I veckan gjorde förskolepersonalen oss medvetna om att Love har för små stövlar. Efter skateparken åkte vi till stan och köpte nya stövlar åt honom. Sen åt vi lunch.

För någon vecka sen var det höstens första kommunfullmäktige. Sedan coronaviruset kom till Sverige har mötena hållits kortare. Mitt partis förslag om klimatåtgärder har skjutits fram gång på gång. De halkar liksom hela tiden längst ner på listan. Det är frustrerande. 

Men under senaste mötet hann vi med att debattera ett klimatärende: ett medborgarförslag från Fridays for future om att kommunen ska börja jobba med koldioxidbudget. Kommunen ville säga nej och det fanns ingen politisk majoritet för ett ja heller. 

Det gjorde mig så tokig. Jag visste att det inte är så vansinnigt komplicerat att få fram en enkel budget som ändå ger mycket. Och just koldioxidbudgeten är en nyckel för att veta vad man behöver göra.

Koldioxidbudget, det visar hur mycket utsläpp kommunen har kvar att göra och i vilken takt de måste minska om vi ska begränsa jordens uppvärmning till 2 grader. Jag satte mig in i frågan och gjorde iordning en koldioxidbudget åt kommunen, som en present. I kommunfullmäktige presenterade jag budgeten och överlämnade den till vårt kommunalråd. 

Det kändes bra. Men det jobbiga är vad budgeten visade för något. Och det gav en jobbig känsla i magen, som jag inte har kunnat släppa sen dess. 

Enligt forskningen behöver de flesta svenska kommuner minska sina utsläpp med runt 16 procent varje år, för att kunna nå målen och låta uppvärmningen stanna vid två grader. Inklusive det här året. 

Sexton procent. Sexton procent minskning i år, sexton procent till nästa år, sexton procent ytterligare året efter det och så vidare. 

Vad jag såg när jag fick det klart för mig var att vi kommer inte att klara det här. Därför att det görs ingenting som motsvarar det som behöver göras enligt forskningen. 

Luleås insats avgör inte världens öde. Men när jag skalar upp tanken till nationell nivå ser jag samma läge. Det görs inget som motsvarar de minskningar som behöver göras, för att skapa en någorlunda trygg framtid. I Sverige, som är bäst i världen på klimatarbete.

Vi är på väg mot en värld som är minst 3 grader varmare. 

Jag blev illa till mods. Jag gjorde iordning budgeten helgen innan fullmäktige och på lördagkvällen hade vi filmkväll med barnen. Love kom och klättrade upp i min famn. Då var det här så närvarande hos mig. 

Då funderade jag på vilken värld jag kommer att behöva lämna mina barn i. Det kommer att vara en annorlunda värld. Om jag bara ska säga en sak om en värld som är 3 grader varmare, är det att där kan 70 procent av världens jordbruksmark att vara obrukbar på grund av torka. 

Jag blev så träffad av att vi befinner oss i ett nödläge. Jag kommer absolut inte att säga att vi kommer klara det här, så länge man inte försöker att göra det som krävs.  



Kommentarer