Värdet av panik.

Jag har tänkt på några saker. 

För några veckor sen pratade jag i telefon med en person som jobbar med klimatfrågan. Hans mål är att få kommuner att ha fakta som underlag för sina planer. Han sa att det har funnits en diskussion om att människor ska skonas från att veta fakta om klimatfrågan, för att de skulle bli handlingsförlamade. Men han trodde inte att det skulle bli så. Han tror att man börjar agera om man känner till hur läget är. Jag håller med honom.

Själv har jag slagits av vilken viktig roll oro har. Och hur kontraproduktivt det verkar vara att försöka tänka bort sin oro. Det finns meditationer som går ut på det, att bara släppa taget om oro och ilska helt obearbetat och oreflekterat. Jag tror inte på det. Tvärtom tror jag det är dumt. Om du slutar oroa dig kommer du ju att sluta försöka ändra på det som gör dig orolig. 

Greta Thunberg sa i ett av sina tal: "Jag vill inte att ni ska känna hopp. Jag vill att ni ska få panik."

Jag förstår henne.

Idag publicerades en intervju med författaren Rebecka Solnit i Dagens Nyheter. Hon bor i San Francisco där röken från skogsbränderna har gjort himlen mörk på dagtid under de senaste veckorna. Det här citatet fastnar hos mig:

– Just nu känner jag ren skräck över det som händer. Inte bara här, utan bränderna och katastroferna längs hela västkusten. Att vara hoppfull handlar inte om att blunda för verkligheten, eller förneka att det händer fruktansvärda saker.

Hon berättar också om vikten av att ens röst får höras och faran med att bli tystad och ignorerad. Hur det hänger ihop när man inte blir hörd i små och stora sammanhang, som middagsbjudningar eller när du ringer polisen. Hon säger: "att göra sin röst hörd är det första steget mot jämlikhet". Blev så himla glad av henne.

Man brukar säga att i klimatfrågan sitter vi alla i samma båt, men det stämmer egentligen inte, vi befinner oss i samma storm, men sitter i olika båtar. En del sitter i ett stadigt kryssningsfartyg och andra i små ekor. Världen över är det kvinnor och barn som sitter i de minsta båtarna. 

Själv känner jag inget hopp. Men det betyder absolut inte att jag inte kommer att agera för att stoppa utvecklingen. Tvärt om.

Rebecka Solnit


Kommentarer