Om Love och så.

Ett minne. 
Det här var innan Love ens hade fyllt tre. Vi var ute och jag pekade mot månen som syntes på himlen fastän det var dag. ”Titta, det är månen” sa jag. Love såg månen och sträckte armarna så högt upp han kunde och gjorde ansträngda ljud. 
”Mamma kan du lyfta mig till månen?”
Jag sa att månen var för högt upp. Men jag försökte såklart ändå lyfta honom upp till månen.

Jag är tokig i den ungen. Han är ju tre år och några månader nu. Så glad och fin, full av omtanke och medkänsla. Trygg, har flera i förskolepersonalen sagt. Och så går han igenom treårstrots. Kan bli så otroligt på tvärsen, antingen arg eller bara flamsigt omedgörlig, han blir till en sylt när man ska klä på honom. Det hör ju till.

Igår vid middagen ville han inte äta mat och Nicklas började med omvänd psykologi, att han ABSOLUT inte fick smaka maten.
”Och om du smakar på maten måste du gå ut och klättra upp på taket och ropa att du är en fjantkorv.”

Love satte långsamt och bestämt nävarna i sidorna och sa: ”Aldrig i hela livet.” Och så åt han upp all sin mat.

Sen städade jag undan medan Nicklas busade med barnen i Loves rum och jag höll på att skratta ihjäl mig när Nicklas narraterade allt bus med actionröst.

Kommentarer

It is amazing to read the story of human life. Thanks for inspiration