Sexton kilo kärlek.

I förra veckan skulle jag på mitt första budgetfullmäktige som gruppledare. Det politiska årets höjdpunkt. Jag var laddad. På morgonen stod jag och fixade mig i badrummet tillsammans med hela familjen. Bakom mig stod Love och strök med händerna över baken på mina byxor, som var i svart sammet.

"Men mamma, din byxa är ju jättefin!" sa han. Det var det finaste jag kunde ta med mig ut i världen.

(Budgetmötet blev för övrigt bordlagt efter bara någon timme. Vi får göra om det i slutet av månaden. Men ändå.)

Härom kvällen, om det var vid kvällsfikat, gick jag på toa och hörde efter ett tag hur Love ställde sig och grät utanför dörren. Han öppnade den. Han ville hålla handen och se på teve med mig. Just då kunde jag inte det, om jag skulle städa undan i köket eller vad det var. Love blev arg och skrek:

"Men jag vill ju vara med dig hela dagarna fattar du väl!"

Han fick en kram.

Till slut fick jag, eller snarare spårade upp, svaret på covidtestet: jag har inte covid. I morse skulle vi allihop ut i världen, hurra för det och för att slippa isolera sig. Nicklas skulle lämna barnen, men Love ville att jag skulle göra det. Han följde mig runt i huset och sa:

"Jag älskar dig."

"Min fina lilla mamma."

"Jag kommer sakna dig."

Jag gav verkligen tillbaka samma fina ord till båda barnen och vi skildes åt med en varm kram.

Att få vara mamma till den här treåringen just nu, det är ju en helt obeskrivlig lyx. Hur kan man ens uppleva så här mycket kärlek? Jag är rikare än Joakim von Anka. 

Ikväll har jag möte med min partigrupp, men tänk att imorgon är det fredag och helg och jag kan frossa i min familj i flera dar.



Kommentarer