Kära dagbok!

Jag och Nicklas har haft två jobbiga veckor, då han har haft bokningar på kvällarna, jag har sovit dåligt och haft uppgifter som kräver mycket av mig. I tisdags blev Love och Nicklas förkylda. Nicklas tog ett test hemma som jag lämnade in på apoteket. Vi väntar på svaret. Nicklas har kunnat jobba trots förkylningen, så vi har delat upp arbetstiden och vabben. 

Det finns en sak som är så välsignad med att hålla på med klimatfrågan. I nästan inget annat område kommer saker och ting av sig själv, för mig. Men det gör det i klimatfrågan. Jag känner en glödande glädje inom mig inför att jobba för förändring. Jag kan den här frågan. Jag skulle med glädje jobba heltid med att hitta lösningar och genomföra omställningen i praktiken. I Luleå, i Sverige eller i världen.

Förut kände jag ett ansvar att anpassa den här frågan utifrån andras perspektiv, folk som tycker att miljöåtgärder bara ställer till det för dem eller att saken är överdriven. Jag funderade kring hur jag borde uttrycka mig, om jag borde tona ner eller få klimatåtgärderna att verka roliga. Allt sånt har gått över. Hur ska jag kunna skämmas för att jag kämpar på i en avgörande fråga? 

Varenda artikel och forskningsrapport jag läser pekar ut helt katastrofala risker, sånt som skapar ångest. Istället för att hålla tillbaka och tona ner försöker jag att berätta om läget så riktigt jag kan. Det ÄR skrämmande, men inget blir bättre av att vi sticker huvudet i sanden. De som tycker miljöfrågan är överdriven känner helt enkelt inte till läget.

Jag längtar så himla mycket efter en diskussion om hur samhället ska vara efter omställningen. Det börjar bubbla kring detta. Jag vill vara med och driva fram nya tankar. Jag har tänkt några ord kring framtiden och hur samhället kan vara. Lummigt, gemensamt, långsamt, friskt. 

Okej. Det var det här jag ville skriva om idag. Kram!

Bild från vår trädgård 2016. Lite som en framtidsvision.

Kommentarer

It's look like a very nice life for you. wish you all the best