En dag med barn.

Klockan är 15.39 och idag har jag varit hemma med båda barnen. Jag skulle vilja punkta upp några händelser ur dagen.

Medan jag sorterar i huvudet vad jag ska få gjort under dagen hör jag ett obekant pip från tvättstugan. Jag går in och ser att tvättmaskinen blinkar med en felkod. Luckan är låst, med en tvätt innanför. Jag sätter mig tungt på golvet framför maskinen och begrundar detta. Det som gör att jag får en riktigt sjunkande känsla i magen är att det här beror på mig, för att jag ÅTER IGEN HAR GLÖMT SAKER I FICKORNA som sätter igen filtret. Närmare bestämt plackers. Hur kan det ens vara såhär? Jag känner mig som ett litet barn.

Jag beslutar mig för att ta en sak i sänder och gör en att göra-lista med allt ifrån "frukost" till "fixa tvättmaskinen".

---

Jag har duschat medan Love leker att dinosaurierna badar i handfatet. Han avbryter mig ett par gånger innan jag hunnit få på mig kläder. Jag går till sovrummet. Innan jag fått på mig behå och trosor ropar han på mig igen, men då svarar jag att jag måste få klä mig nu. Sedan hör jag ljudet av forsande vatten och att Love ropar och gråter. I underkläder rusar jag in på toan och ser hur vattnet obegripligt forsar som ett vattenfall över kanten på handfatet. Love har inte klarat att vrida av kranen. Jag drar ur proppen i botten och stänger kranen. Men varför åkte inte vattnet ut i det lilla hålet när nivån blev för hög? Nu står vi i en sjö.
"Oj, det blev som i Kalle Korp!" sa jag.
Då släpper chocken för Love och han skrattar, sen säger han:
"Jag tror vi ska försöka ta bort det här vattnet."

---

Jag har lokaliserat instruktionsboken till tvättmaskinen. Slår gång maskinen. Då poppar luckans lås upp. Jag öppnar och känner att kläderna där i är dyblöta. Jag drar en chansning och trycker igång tömning och centrifugering. Det går som det ska. Jag har aldrig varit så glad att höra tvättmaskinens diviga färdig-signal.

---

Efter en lyckad stund med meditation och vila (från att göra-listan) kommer Love in i sovrummet. Han kryper upp hos mig och somnar, vilket han absolut inte ska göra nu för tiden. Först efter tjugo minuter klarar jag mentalt att få upp oss båda ur sängen. 

På grund av att han är nyvaken vill Love inte äta mellanmål vid köksbordet. Jag låter honom sitta i soffan med ostkuber och en flaska nyponsoppa, medan Charlie och jag fikar. Charlie håller på att skratta sig igenom en sammanfattning av en rolig ljudbok när Love ropar.
"Mamma! Varför är det nyponsoppa i soffan?"



Ur "Johan och Kalle Korp" av Dieter Schubert.




Kommentarer