Sol ute, skumt i sinne.



Strök de viktigaste delarna av en kavaj igår kväll för att jag skulle in till stan och jobba för en gångs skull. På morgonen skulle ett barn till doktorn och på lunchen skulle jag göra ärenden. Men på väg med barnet i lådcykeln insåg jag att min dator låg kvar hemma. Senare insåg jag även att jag var på väg mot barnets skola, och ej läkarmottagningen. Jag vände, frustrerad, och gnällde ut min stress över olika hål i vägen och ”gubbar som inte vill gå åt sidan”.

Som cyklist är jag under nittio procent av resorna vänlig, omtänksam och ger små leenden till de jag möter. Under tio procent av resorna skriker jag fula ord. 

När läkarbesöket var klart och barnet var kramat och lämnat till skolan cyklade jag hem igen. Ärendena fick tas över av min make.

Kommentarer