Återupptäckten: raster.

Angående det jag skrev i inlägget med titel The joy of missing out. Tid finns VISST för återhämtning. Jag kommer inte att lämna samhället, vara ledig månader i sträck eller leva ett chill-liv, men varje dag finns flera tillfällen till paus. Och något jag har insett är att lagstiftningen smart nog har sett till att det finns. Det kallas rast. 

Något som har framkommit är att jag inte brukade ta rast. Jag pausade under lunchen, men satt i övrigt alltid kvar framför datorn. Jag gjorde inte samma saker hela tiden, men lät inte hjärnan vila. Helt otroligt att tillfällen för återhämtning faktiskt finns inbyggda i arbetsdagen, tycker jag. Det som händer nu är att jag lär mig ett sätt att jobba och leva som jag ska fortsätta med alltid. Det ska alltid finnas en paus att se fram emot, ett tillfälle för återhämtning, ett avbrott, en lucka, som inte är så långt framför en, hela tiden, varje dag. 

Just nu fylls mina pauser av 0 procent socialt, det är promenad, avbrott från intryck, meditation, vila eller sömn.

Är faktiskt så himla nöjd med hur jag mår just nu. Tycker det verkligen blir bättre. Inte minst tack vare sånt fint stöd från min nuvarande chef.

Vide.