Bjussighet, millimeterrättvisa och jämställdhet.

Det är så mycket man skulle vilja skriva om. Ett ämne som har grott i flera månader började som att vara bjussig versus millimeterrättvisa. Det har sedan utvecklats till ämnet konkret jämställdhetsarbete inom relationen.

Mitt nyårslöfte var att vara mer bjussig. Detta kom sig efter att jag hört en tjej beskriva vad hon tyckte var bra egenskaper i en relation och det var något i stil med att vara generös, hjälpsam mot sin partner, att vara bjussig och kunna vila i att man får tillbaka det man ger, utan att behöva hålla reda på det. 

Jag kände ju då att ojdå, jag har inte alls de här eftersträvansvärda egenskaperna som en partner ska ha, så jag borde försöka. Här valde jag ju alltså att frångå en av lärdomarna från boken Praktika för blivande föräldrar av Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska. För i den boken står det nämligen att det vi ska ägna oss åt under föräldraskapet är MILLIMETERRÄTTVISA. Det är nämligen vägen till jämställdhet.

Och jorå. Ifrågasättanden av både huvudtesen om bjussighet och mina personliga förutsättningar att klara det är på sin plats. För kort efter att jag börjat min karriär som bjussig fick jag en del funderingar. 

Jag kunde absolut sluta att sucka när det kom på tal att Nicklas ska ha rollspelskväll. Jag kunde bara va glad istället och önska honom en skoj kväll. Jag kunde verkligen försöka att låta glad när Nicklas sa att det skulle vara någon after work eller vad det var. Eller när han ville se nån hockeymatch, vilket är långt mer förekommande än någon himla after work som ärligt talat sker cirka en gång per år. Men det skavde ju. Varför kändes det kämpigt? Varför kunde det ibland kännas som att jag skulle drunkna av att ha en kväll själv med barnen? Det funderade jag på. Och då klickade en insikt ned i mig. 

Magkänslan är jämställdhetens fiende. Det hörde jag under ett föredrag om jämställdhet med Patrik Hamsch från SVT sport. Det innebär att om vi vill ha jämställdhet, men inte mäter, utan litar på vår magkänsla, så kommer vi inte att komma någon vart. Det är bättre att sätta tydliga mål, mäta, analysera och prata om det, sa Patrik. 

Det här gäller lika mycket i en relation som i en organisation. Och det var så himla stort för mig att komma på det. Jag och Nicklas pratade om det här och det gick si och så. Men sen blev situationen akut, på grund av att jag blev vidbränd. 

Jag har skrivit tidigare att jag hade tre stora delar i livet när det brände under fötterna och att alla delar innehållit för mycket. Jobbet, politiken och familjelivet. Så jag och Nicklas satte ett fokus på hur vi kunde förstå och dela upp bördorna, eller ansvaret eller vad man ska kalla det för, i det område som är just vårt, alltså vårt familjeliv.

Det här är något av det häftigaste som vi har gjort och jag vill så gärna berätta om det, för jag tror att det kan vara... bra! För andra som läser det. Det är väldigt få som läser det här, men du fattar.

För typ ett år sen tipsade Nicklas mig om en jämställdhetslista att fylla i som par: checklista för en jämställd vardag. När jag stod intrasslad i spaljén var det dags att plocka fram den. Den blev vår utgångspunkt. Vi fyllde i den och tittade hur de olika uppgifterna som ryms i ett liv fördelades mellan oss två. Det var mycket lärorikt. Ofta var vi överens och ibland blev vi förvånade över varandra. Men jag är så glad över att vi gjorde det tillsammans och att vi ville vara ärliga och öppna. Det var så coolt! 

Det praktiska är en sak, attityden mot varandra är en helt annan och lika viktig. Där har jag verkligen inte varit perfekt. Jag är över huvud taget inte perfekt och det här ska inte vara ett försök att framstå som duktig eller som att Nicklas är dålig eller hur jag nu ska kalla det, även fast vi såklart hittade de mönster som går igen hos så många andra heterosexuella par även hos oss.

Vad vi håller på med nu är att försöka hålla reda på vem som gör vad i de områden där vi ser att vi vill ha förändring. En del områden är vi redan nöjda med. Till exempel trädgårdsarbete. Vi tycker båda att vi tar ungefär lika mycket ansvar för trädgården. Därför följer vi inte upp något kring trädgårdsarbete. Men till exempel vill vi dela mer lika på barnens kontakt med vård och skola. Så därför håller vi reda på vem som gör insatser kring det. 

Detta är mycket likt en verksamhetsplan i vilken organisation som helst. Och om man kan komma till att titta på det här med nyfikna ögon även i relationen, så är det inte heller känsligt. Det är helt enkelt ett sätt att komma framåt i en fråga där magkänslan och våra inlärda beteenden inte hjälper oss, utan tvärt om hindrar oss. Vi kommer närmare jämställdhet hemma genom att sätta tydliga mål, mäta och prata om det. Speciellt prata om varför man gör det. Som också Patrik Hamsch från sporten sa. 

Jag suckar inte längre när Nicklas ska ha rollspelskväll. Och jag kan konstatera att millimeterrättvisa vinner över bjussighet alla gånger, om vi vill ha mer roligt i livet.


Men gud vad jag är glad att jag har bloggat om det här nu!!!

Kommentarer

Fredrik sa…
Låter som en sund och underbar relation ni jobbar på. Jag bjussar alldeles för mycke. Svårt och bryta tycker jag
Malin sa…
Vi försöker! Javisst kan det vara svårt. Båda två blir så vana vid läget och om det kommer in barn i bilden och de är vana vid att ena föräldern oftare lyssnar eller kommer när de ropar, så bygger man liksom fast vem som är bjussigast/mest tillgänglig/ställer upp. Det har vi gjort, precis som vi byggt fast vem som ska ha hand om renovering, snickerier och fordon. Men huvudsaken att båda parter vill framåt och att båda försöker se varandras bästa, även fast vi inte lyckas med allt varje dag.