The joy of missing out.




Jag ser på ett avsnitt av serien Aldrig mera utbränd på SVT. Ursäkta nu att det här inlägget kommer att bli väldigt stökigt, felstavat och illa formulerat, det behöver vara så nu.

Jag blir sådär träffad av att höra berättelser som liknar min egen. Jag har varit tillbaka på heltid i två veckor nu och visst märker jag att hjärnan inte orkar med alltid. Men såhär har det varit för mig. Jag har aldrig överpresterat. Med det menar jag att jag aldrig kopplat mitt värde till prestation. Jag har inte glömt att tänka på vad jag själv vill. 

Redan innan jag fick mina symptom höll jag på med mindfulness, det vet ju du som läst mina mer eller mindre intressanta inlägg om det. Det var för att jag ville jobba på mitt tålamod, för att palla med bättre som mamma i ett helt vanligt liv med jobb och hämta-lämna. 

Det som gjorde att jag gick in i spaljén var att jag vill göra nåt åt klimatförändringarna. Jag har alltid varit känslig och jag tycker att jag vet mina gränser. Men jag tog fler och fler steg för att jobba med klimatfrågan  och eftersom den är så avgörande kände jag att jag inte kunde avstå. När det kommer till klimatet finns tyvärr inget ”senare”. Så jag stod i roller som kostade mycket för mig, där politiken är den svåraste.

Jag tycker att jag förstår hur man återhämtar sig, det är ingenting jag behöver lära mig, det är hur jag tycker om att leva, men det är lite svårt just nu, för tiden finns inte. 

Jag var inte en artist med tusen uppdrag eller någon som försökte vara duktig och göra karriär på sin egen bekostnad. Det är nog så att jag är en blyg person som helst vill vara ifred, men som ställde sig på en scen. 

Jag rekommenderar verkligen programmet.

Kommentarer