Tippingpoints.

Med tanke på hur livet är så kanske jag borde sluta spara mina skrivämnen till nån bra lugn tidpunkt och istället bara oredigerat hälla ut allt i min blogg direkt jag kommer på det?

Okej, då kör vi. Idag tänkte jag på att en cykelbro i Luleå har döpts efter Linda Fagerlind, tror jag hon hette. Det tycker jag är kul på två sätt. Dels härligt att kommunen gjort vad jag antar är ett jämställdhetsarbete och namngivit infrastrukturen efter annat än män. Vi har flera gator och områden i Luleå som fått namn från män. Men också kul att det känns lite mindre storslaget att ens arv är en cirka fem meter lång cykelbro.

Det ledde mig till en sån där lek i tanken med att något skulle vara döpt efter mig i framtiden, vilket jag genast bedömde som otänkbart av två skäl. Det första är ärligt talat att ingen kommer att lägga märke till mig. Det andra är, att även om jag plötsligt blev ett älskat kommunalråd som förändrade Luleå så kommer framtiden inte få se Malin Svedjeholms avloppspumpstation eftersom vi kommer leva i ett dystopiskt fascistsamhälle där de inte döper saker efter batikhäxor.

Fascismen vill inte sluta växa. Det fick mig att fundera på hur orolig jag egentligen borde vara över det här, för jag är väldigt orolig. Och då kom jag fram till att hotet från klimatförändringarna och från antidemokratiska rörelser har en sak gemensamt, de har tippingpoints. Tröskelvärden som inte får passeras om vi vill hejda utvecklingen. 

Fascismen kommer ju inte till makten för att ALLA människor blir fascister. De släpps fram av andra partier. I Sverige står vi på en politisk tippingpoint nu. 
När jag cyklade förbi kansliet som vi i Luleå delar med Liberalerna hängde deras skylt på sned. Det var talande. 

Man har jobbat i snart fyra år från den borgerliga sidan för att få till ett politiskt klimat där samarbete med med sverigedemokraterna är okej, och nu är man framme.

Okej, det var det.


Anteckningar från bland annat kommunfullmäktige.



Kommentarer