Tacksam och lycklig.



Vilka ljuvliga dagar det har varit. Sommaren kom. Och jag har njutit så mycket. 

Allt blir ju så härligt med värmen. Igår på lördan hade vi en dag av trädgårdshäng. Vi har en massa restriktioner i Norrbotten och blabla men vem vill ens åka nånstans när man har ett eget litet paradis utanför huset.

Vi låter gräsmattan växa fritt på fler ytor än förra året. Jag njuter ju orimligt mycket av blommor och över huvud taget att se saker växa upp. När jag har behövt vila för huvudet har jag seriöst suttit och glott på vår blomrabatt så länge att grannarna kanske undrar (men om de undrar vad jag gör så gör det inget). Jag har tittat på den sen jorden var naken med nedvissnade blad. Sett svartmyrorna vakna, sett hur saker börjar spira och så vidare. 

En lite kul grej med mina utflykter när och fjärran i naturen under min vidbrändhet är att jag sett sånt som jag aldrig sett förut, fast jag är 41 år. En gång satt jag till exempel och glodde på hur någon långsamt nere i jorden drog ner en död stjälk. En mask, tänker jag.

Strunt samma. Det är så viktigt att ha dagar med äkta ro och återhämtning och nu har vi haft det. 
Idag hängde vi hemma, lekte och jobbade i trädgårn innan vi åkte på en utflykt. 

Nicklas ville testa åka till Hagaviken. Jag vet inte varför jag alltid tycker det känns bäst med ett bekant val, men han sa att det blir som ett äventyr, så vi cyklade dit. Det fanns en stenpir och en liten strand. 

Jag och Charlie vadade längs strandkanten en bit och hon kastade sig i. Hon simmade och simmade och jag älskade henne så mycket, hoppas hon såg det i mitt ansikte.