Allt jag någonsin gjort eller tänkt


 Jag tänkte att jag skulle punkta upp vad vi har gjort hittills under semestern, bara för att på nåt sätt... 

Det var ju inte menat som en skrytlista, utan för att jag själv ska på något vis ha på papper att vi har upplevt saker, äsch, hur jag än skriver det här verkar det ju knäppt.

Jaja.

Det är härligt att spara minnen. Det är också skönt att påminna sig själv om att även fast vi bestämde att första semesterveckan skulle vara en potträningsvecka nära hemmet, så har den inte varit bara det.

Ledigheten började midsommarafton som även var pappas födelsedag. Då var vi hos mina föräldrar i deras stuga. Alltså, jag blev medveten så sent som idag när jag traskade på deras brygga hur lyckligt lottade vi är som har tillgång till den platsen, men det är att hoppa framåt i handlingen. På midsommar hade vi ett litet knytkalas med mat och lekar med min närmaste familj. Det var jättefint.

Dagen efter var lördag. Då var vi på Arcusbadet hela dan med min syster och hennes barn och avslutade med grillmiddag hos oss. En superfin, varm dag då det var härligt för mig att umgås med syrran men även gott för själen att kusinerna, våra barn, fick hänga så mycket.

På söndagen hjälpte min pappa Nicklas att få vår Fårrd till en verkstad och min mamma hälsade på hos oss under tiden. Söndag var även städdag och vi städade hela huset. Det behövdes och var väldigt skönt (efteråt).

Måndag var viktigt möte, nöjd, solhäng i vattenspridaren.

Jag hade planerat att ägna tisdag och onsdag kväll åt möten om sånt jag verkligen prioriterar. Men på tisdag vaknade jag med en huvudvärk som blev handikappande. Det gjorde så ont över hela huvudet, till och med över näsryggen och öronen. Nicklas tog barnen till stranden och jag sov och ställde så småningom in mina planer. Jag blev osäker på om det var ett symptom på covid, så Nicklas fick hämta ut ett test. Men dagen efter var jag som vanligt igen. Det var väl en ovanligt hemsk migrän. Och det fick mig att tänka att jag stod och kände på väggen igen. 

På tisdagen kände jag mig normal, men jag hade inte en tanke på att o-inställa kvällsmötet. Det får verka hur det vill, kanske konstigt, men jag tror folk förstår. Tyvärr går det en gräns när det handlar om hälsan. Det får mig att tänka på... alltså, jag lyssnar på podden Brita och Parisa och den är alltid intressant. De för ofta ett viktigt samtal. Men ibland måste jag stänga av. För ingen av dem har varit i utmattning någon gång, utan lever i läget där man sviker sig själv för att man stannar hemma från saker. Ett citat som gjorde att jag skippade ett avsnitt är "man stannar hemma en kväll och man tror att man tar hand om sig själv. Men egentligen så sviker man sig själv" och "ligg inte bara hemma, gör något för nån annan än dig själv". Och utmattning som så ofta handlar om att man just har gjort så många saker för andra än sig själv. 

Jag hoppas såklart inte att B eller P ska hamna i utmattning, men problemet med den sjukdomen, som det känns konstigt att kalla det, men som det faktiskt är, man blir sjuk, det är så stort, så stort. Då är det bra om man inte bidrar till ohälsa.

Enligt mig är för övrigt Parisa Amiri en briljant person.

Jaja. 

Jag var trött på onsdag. Nicklas åkte på en runda med ärenden, jag hängde med barnen och gick till lekparken med Love. När Nicklas kom hem från sin runda ville han hitta på nåt mer. Jag var tveksam och tänkte att jag ville vila. Men Nicklas sa att det blir bra. Sen roddade han vår utflykt till skateparken på Örnäset. Steel park. 

Det här är kärlek för mig: att Nicklas packade och ordnade allt som både jag och barnen behövde, plus att vi kom överens om att han har fokus på vår mer krävande treåring under utflykten. Sen hade han ju... 


Han hade tagit med en termos med kaffe, en burk havremjölk och en liten himla förpackning med råsockerbitar, för att han vet att jag både gillar och piggnar till av det. Plus att han svängde iväg med Charlie och fixade fika, vilket bestod av minimunkar och kanderade nötter, vilket undertecknad INTE har något emot. 
En liten burk med sockerbitar. 

Utflykten blev jättefin. 

Det har varit fint väder. Eftersom man inte vet hur somrarna ska bli nuförtiden, vissa gånger är det så deppigt segt med 12 grader i flera veckor, så är jag hemskt glad att vi redan har sett så mycket sol. Igår, torsdag, så fick Nicklas sin första vaccindos. På något vänster blev jag och barnen inspirerade att skapa i cernitlera hemma under tiden och förbered dig nu på tusen bilder av konstföremål jag älskar högt.



Hm. Det är sant att jag har tagit tusen bilder på dessa föremål, men jag tror ändå jag begränsar mig till att visa en här.

Torsdagen var en lycklig dag av fler anledningar. Mina föräldrar hade nämligen fått fullt skydd mot covid-19 tack vare vaccin. Charlie vilade inte på sina lagrar, utan åkte till dem för att sova över där. Ja, vi andra följde med och hängde en stund. JAG BADADE. Och vi träffade en igelkott som interagerade med Love och blev matad med kokt potatis.

Idag är det fredag. Nicklas och Love åkte till stranden, Gültzauudden. Jag gick och klippte mig.



Efter en längre promenad i sandaler där jag bar en påse kycklingnuggets påstod jag att det var "äckligt" att sitta och äta i solgasset. Min man var snäll. Jag och Love åt lunch i skuggan. Ja, att äta snabbmat till lunch är för undertecknad on brand. Ibland tänker jag att mitt liv är en mix av fint och slafs. Plåstra is still strong within me. 

När vi hade ätit (Nicklas äter inte lunch, jag släppte den diskussionen ungefär 13 år in i förhållandet) tog vi en längre promenad i sandaler för att komma till vår bil som stod och laddade sig i ett svalt parkeringshus. Sen åkte vi till mina föräldrar och Charlie. Det var en riktigt varm dag, vi badade allihop. 

Sen åkte Nicklas till sitt jobbs sommarfest och jag och barnen stannade oplanerat, fikade, lekte och åt hamburagare, sen fick min pappa skjutsa hem oss. 

Bilden överst föreställer för övrigt en liten uteplats som Nicklas har ordnat med plattläggning osv, det togs dock av traktens flora emot som områdets mest inbjudande plats.

Igår kväll såg förresten jag och Nicklas på lite av Friends reunion på HBO, men vi blev båda distraherade och lite illa berörda av hur folks ansikten såg ut och jag googlade för mycket på Matthew Perry. Tänkte faktiskt på Matthew när jag vaknade också. 

Jag vet inte om jag skrev om det här när jag såg den braiga serien The Undoing, men det är en liknande grej. Hugh Grants ansikte är en topografisk karta av linjer och i sin roll växlar han mellan att vara attraktiv och frånstötande. Men Nicole Kidmans ansikte är distraherande. Jaja.

Detta blogginlägg är orimligt långt.

Kommentarer

L sa…
Jag tycker att inlägget är precis lagom långt och himla roligt att läsa <3
Malin sa…
Tack vad glad jag blir! 😊