Vädret fortsätter att inverka på vår tillvaro här i Luleå. Igår inträffade ett stort utbrott av snöslask. Jag har känt mig så frustrerad över att logistiken blir krånglig av olika anledningar. Vi hade bokat en tid för att byta däck på bilen den tjugonde. Igår alltså, under snöandet. Tiden var mitt på dan, både jag och Nicklas har fullt upp med jobb och uppdrag.
Efter att ha sett på den andra och himmelska säsongen av Love on the spectrum funderade jag över varför jag har så mycket gemensamt med de autistiska människorna. Vi har gemensamma intressen såsom dinosaurier och tecknade serier. Vi har också gemensamt att jag kan bli mycket störd då det kommer in ändrade planer med okända faktorer i min snara framtid. Så var det med däckbytet.
Nicklas skulle egentligen ta den grejen, men på grund av hur väderprognosen såg ut ville han åka och lämna bilen på firman direkt på morgonen och undrade om jag kunde ta bussen ut till bilfirman för att hämta bilen innan jag skulle hämta barnen. Jaha, det var väl ingenting, men så många saker i det kändes motiga för mig. Jag skulle redan förbereda för att hämta barnen och åka till badhuset och redan det upplevde jag som ett projekt. Jag undrade, var ligger bilfirman? Hur mycket tid går åt till det från min stressiga dag? Vilken buss tar man? Små saker blev stora och min frustration vällde ut.
Senare på kvällen kom en klass ett-varning och då åkte Nicklas och lämnade bilen på firman redan på kvällen. Sen hämtade han för övrigt upp den själv också dagen efter.
Såhär såg jag ut, klädd efter väder på väg att ta buss för att ta bil och åka till badhuset med familjen.
