Mister Incredible måste också få en banan ibland.

 Det här inlägget rör så kallad genusuppfostran eller vad jag ska kalla det. Vad dumt det låter i vardagstal. Det handlar ju helt enkelt om att jag som förälder hejdar mina egna impulser att begränsa barnens intressen när de beter sig utanför sin könsroll. Som exempelvis när Charlie ville ha ett svärd och jag hejdade mig från att säga "men kommer du verkligen leka med det". Istället köpte vi svärdet och hon har lekt otroligt mycket ninja och så vidare...

Och att även gå utanför detta och testa och uppmuntra till sånt som går utanför en traditionell könsroll. Det är faktiskt fantastiskt och jag vill bara berätta om tre grejer som har hänt den senaste tiden.

Love är fyra år, tillgiven, rolig, snäll, bråkig och retsam. Älskade barn. 

För ett tag sen såg vi filmen Röjar-Ralf. I den finns en jättestark kille som heter Ralf och den tuffa underdoggen Vanilja. När filmen var slut var Love full av energi och lekte filmen. "Jag kan göra som hon!" skrek han lyckligt och låtsades att han var Vanilja.


Jag och Love lekte med lego. Vi byggde ett fängelse som skurkarna hade tagit över. Skurkarna låste in poliserna. Love tog upp en tjejfigur med fint hår och pastellfärgade kläder och sa "hon är polisen". 

Jag hämtade Love på förskolan. Han lekte med plastdjuren, som han tycker så mycket om. Han ställde upp en häst på hyllan. "Vad bra att du ställde bort honom" sa hans fina förskolefröken. "Det är en hon!" sa Love argt. "Och hon är jättestark."

Jag älskar hur barn smetar ihop alla vuxnas tydligt uppdelade egenskaper, som vi har suttit och sorterat så fint i olika högar märkta "pojke" och "flicka". Ett friare förhållningssätt till det gör inte bara att vi får pojkar som leker prinsessa och flickor som leker riddare. Det är inte så pass binärt. Barn har förstått att friheten är total och vi får krigarprinsessor, kissekatthjältar, superstarka ston, poliser i pastellfärger, jättesöta drakbebisar som man måste ta hand om, superhjältar som äter en banan till mellis i Pippis hus medan Annika som bygger en rymdraket. 

Vi får såklart manliga häxor och pojkar som sjunger och dansar fint i sina coola rosa glasögon. Och drottningar, älvor, ninjor, pirater och precis alla kombinationer däremellan. Att vi vuxna inte förstod att detta är en skala där man kan glida hur som helst. Det var dumt av oss. Jag är så glad att ha fått lära mig det här.

Något av det bästa är att mina barn kan uttrycka sina känslor, båda uttrycker sin kärlek, omtanke, ledsenhet och ilska när de vill det. Det vill jag att de ska få behålla, det är en styrka man har med sig hela livet.