Covidparty och ifrågasättande av skolplikten.

 I söndags blev Charlie lite snuvig och fick göra ett snabbtest för covid hemma. Testet visade positivt. Hon blev uppspelt och jag tyckte det kändes overkligt. Vårt hushåll gick in i karantän enligt folkhälsomyndighetens rekommendationer. 

Nu är det fredag. Vi mår bra och jag hoppas det värsta är förbi. C blev aldrig speciellt påverkad av coviden. Men vårt mindre barn blev riktigt sjukt. På tisdag morgon fick han symptom som inte gick att skilja från magsjuka och vi blev förvirrade. Under onsdag var han däckad i feber. Igår, torsdag, mådde han bra igen och idag märks ingenting. Jag är så tacksam för det.

Igår var det också dags för mig och Nicklas, som varit symptomfria, att testa oss för att se om vi smittats. Nicklas snabbtest var positivt. Mitt negativt. Men jag förstår inte hur jag skulle ha sluppit undan omikronsmittan. Jag tror att jag har viruset i mig fast det inte syns eller känns.

Precis igår ändrade folkhälsomyndigheten rekommendationerna för familjekarantän och provtagning. Skönt för oss. Nu behöver vi bara isolera oss fem dagar från Nicklas positiva test och han behöver inte göra ett sånt där riktigt näspetartest som vården analyserar. 

Ett sånt där riktigt test (PCR-rest) fick C göra och svaret kom igår kväll, det var positivt. Det stod att det var höga virusmängder och hon troligen var mycket smittsam.

Denna mikrokris har varit som en fläkt av hur det kan vara i en verklig kris. Det är ju inte så att samhället utanför vår dörr har slutat fungera, tvärt om. Jag har känt sån varm tacksamhet över hjälp vi har fått. Mina föräldrar har hjälpt oss handla mat. Vi har också handlat matvaror på distans, jag konstigt rörd över att budet knackar och sedan står och vinkar på vår uppfart när vi öppnar. Det är ett sånt bra sätt att ta hand om varandra i pandemin. Omtanke utan fysisk kontakt.

Att jobba hemifrån när hela familjen är hemma går också utmärkt för oss. Jag och Nicklas har delat lika på timmarna i arbetsrummet. När vi inte jobbar har vi tagit hand om barnen. 

Min mikroskopiska poäng om kriser är faktiskt det här: du kan inte underskatta hur mycket du kommer vilja ha choklad när det är krångligare att handla mat. När du inte får gå ut alls kommer du att vilja ha och behöva något gott att muntra upp dig själv med. Massor av gott, faktiskt. Så ni som preppar era krislådor just nu. Släng ner rejält med chips, godis och choklad bland pastan och tomatkrosset.



Jag ska säga att jag kan tycka det är mysigt att vara hemma allihopa. Slippa sjået med att hämta och lämna.  Jag längtar efter en omöjlig värld där jag kan jobba ostört halva dagen med intressanta saker medan jag hör barnen leka utomhus. Hör deras pappa prata och pyssla. Där skolan inte finns, där vi är fria, självständiga och självförsörjande, vi vaknar utan stress, vi är tillsammans och solen alltid skiner.

Nej jag vet att skola är bra osv, bara det att jag vantrivs med vardagslogistiken.