Kriget.

 När Ryssland invaderade Ukraina kunde jag inte acceptera att det var på riktigt. Jag kände mig avstängd på ett onormalt sätt. Som att jag såg på en film. 

Det förändrades såklart. Jag såg bilder och videor från kriget. Känslorna vällde upp. Igår såg jag ett hjärtslitande klipp där en liten pojke går ensam och storgråtandes, utmattad, mot den polska gränsen. Han är i Charlies ålder eller kanske lite yngre. Han går som ett barn, lite utan styrsel för att han är utan vuxen. Ingen är med honom. Pappa är kvar i Ukraina för att bli en soldat. Vad har hänt med hans mamma? Jag såg det klippet på bussen hem från jobbet och kunde inte släppa det, på kvällen fick jag lov att gråta ut med Nicklas. Hjärtat slits sönder för att jag inte kan ta hand om den pojken. 

Jag är orolig för framtiden men i första hand känner jag en väldig sorg över hur folk drabbas och en slags naiv längtan efter att det här ska gå över, att det ska bli som vanligt igen. 

Jag brukar vilja omvandla ångest till handling, men det känns inte som att det går att påverka kriget och jag vet inte vad jag ska göra. Media skriver som att kriget ska pågå länge och att Ryssland kan vinna. 

Har funderat kring neutralitet. Är inte det lite fegt? Att inte välja sida? Mot nazister eller mot Ryssland? Jag vill hjälpa Ukraina. Ska ingen hjälpa dem att slåss mot Putin? Varför kan ingen stoppa Putin? Släpp en bomb på honom.


Den här bilden gjorde mig lycklig i sorgen. En rysk demonstrant mot kriget. Som blir arresterad för att det numera är kriminellt i Ryssland att vara emot kriget. Ändå demonstrerar han. Vilken jävla hjälte.